19 november 2013

 
Hatar gårdagen, lika mycket som jag hatar dagen som är idag och än mer kommer jag troligtvis hata morgondagen. Vet inte om det är okej att hata allt så mycket som jag gör. Det borde inte vara det. Meningen är väl att glädjas. Men om jag inte gör det, vad händer då? 
 
Idag gick jag innanför dörrarna på våran skola, jag har inte satt min fot där på över tre veckor. Det kröp i kroppen av ångest och tankar slog mig flera gånger om att jag fortfarande hade möjlighet till att springa därifrån, men jag stod kvar även om jag inte ville. Förbannade samtal. Förbannade mentor. Förbannade liv. 
 
Jag är expert på att dra lögner bara för att jag inte vill berätta sanningen. Hur ångesten faktiskt dödar mig och hur jag ligger som en sprattlande fisk på torra land på mitt golv när det kommer till skolarbeten. Hur mina koncentrations och lässvårigheter kämpar emot mig och inte med mig. Hur jag faktiskt bara blir sämre i det jag gör. Jag nämnde inget, orkade inte ens försöka. Därav mina lögner.
 
"Jag är okej"

Jag pratade igår med min praktikplats om att få en dag ledigt idag, vilket har varit välbehövligt för att inte bryta ihop. Jag behövde fokusera på att endast ta mig till skolan, som jag har gjort. Därefter träffade jag en omtänksam vän för att prata av mig. Åtminstonne tänka på annat än mina hjärnspöken. Men det var flera timmar sedan som vi pratar om nu, för i skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord med tända doftljus, lyssnar på musik och fryser. Ingenting har förändrats. 
 
Däremot ska jag göra mig en kopp té, som jag vanligtvis inte dricker fast som jag tänkt att lära mig. Jag tycker inte att det är gott alls. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0