Livet är en dimma. En tjock vit dimma. 

 

Ljuden som kommer ifrån omgivningen påverkar mig inte alls. Fast ändå en hel del. Jag sitter orörlig i en av skolans fåtal soffor. Sjukanmäld. Men inte hemma. Egentligen inte sjuk. Bara ångestfull och vilsen. Lite trött på livet. Lite trött på skolan. Frånvaron ökar allt efter som jag inte orkar mer. Det är inte bra. Det vet jag. Dock orkar jag inte bry mig här heller. Sjukanmälde mig till jobbet också. På ett sätt känner jag en lättnad, men i nästa sekund är känslan inte densamma. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

 

Verkligheten blir overklig.

 

Jag vet att jag är illa omtyckt av många. Jag vet att jag inte brytt mig om det tidigare förens nu, då blickar bara blir mer kränkande, mer skrämande, mer overkligare. Just nu vill jag sjunka ner under jord och mark. För vad gör man inte när läraren från lektionen som jag inte gått på passerar förbi? 

 

Ugh. 

 

Mitt hår är förstört. Eftersom att jag hela tiden rycker sönder det för att lugna mina nerver. Det är också det jag gör just nu. Sitter och drar i mitt hår varje gång någon går förbi. Blicken är fokuserad på golvet. Eller åt motsatt håll som personen kommer ifrån.

 

Hmm... Jag svamlar. 

I väntan på Elin.

 

Morgonen började inte lika bra som kvällen sluta. Regn öste ner utanför mitt fönster, känslan av att gå till skolan var inte lockande. Jag blev sen. Inte mer än så. Skoldagen var lugn. Lektioner blev inställda men ändå inte. Var arg och frustrerad på läraren. Lämnade skolan runt halv ett tiden tillsammans med Elin. Därefter har dagen bara blivit bättre.

 

Vi har:

1, Åkt till ICA, köpt sallad och dricka till vårat pluggande på biblioteket.

2, Åkt till biblioteket, ätit, pratat, men inte pluggat.

3, Åkt runt, runt i stan för att tillslut kommit fram till stället där vi skulle hämta Elins vän Lisa. 

4, Åkt hem till Elin, sett på söta katter, kollat skolkataloger och lyssnat på gitarrspelande.

5, Tagit en vårpromenad med en av de vackraste hundar jag någonsin sett.

6, Gått hem och improviserat ihop kvällsmat. Gott!

7, Suttit fastlimmade i soffan framför bl a "How I met your mother" och "Top Model Sverige"

8, Hånskrattat åt varandra

9, Åkt till citygross utan anledning.

10, Åkt och handlat på ICA en andra gång istället. 

 

Det har varit en himla fin dag. Jag har mått bra, till skillnad från gårdagen. Elin och jag börjar smått planera våra sommarplaner, även om vi båda vet att jag kommer jobba mesta dels utav tiden så ska vi ändå klämma in våra Göteborgsresor. Precis som förra året.

Det känns som att alla blickar är riktade mot mig, även om fallet kanske inte är så. Jag kramar om kuddar och mjukisdjur, börjar undra när detta ska få ett slut, för jag vet inte vad som händer längre. Mina känslor har försvunnit, eller så är jag överkänslig, jag vet faktiskt inte. Jag saknar något, någon. Är beroende av kramar men vågar inte ta initiativ till att slänga mig runt någons armar. Även om det är något som skulle ge mig lugn.

Jag borde lägga ifrån mig mobilen nu och vara närvarande i detta kalas. Men jag har ingen lust till att prata, ingen lust till att få ögonkontakt. Jag vill blunda för en stund. Pausa, eller snabbspola. Andas. För luften den är kvav.

 

Jag är trött och sårbar. Skör som en liten blomma. Fäller en tår för allt och slår ut klor åt den som kommer mig nära. Känslan av ensamhet får mig att gå högt i tak. Samtidigt som jag visar noll intresse för människor väl finns omkring mig. Jag är vilsen och är rädd. Känner mig hopplös på något sätt. All min kraft har jag tappat i samband men mina tårfyllda nätter. Jag vet inte längre vad min motivation är. Har jag någon kvar? Har jag någonsin haft det?

 

Mesta dels av min vakna tid är jag tankspridd. Små saker kan bli stora och stora saker kan bli små. Jag försöker inse att jag faktiskt snart är vuxen. Något jag alltid velat bli. Kunna bestämma över mig själv. Gå min egna väg. Snart är jag där, om lite mer än två månader. Vill ha frihet. Jag tror det är min motivation.

 

Idag har jag varit på en lektion och därefter sovit i timmar under mitt tjocka täcke med mjukisbyxor och hoodtröja för att hålla värmen. Haft oändligt massa ångest. Varit otillgänglig, och irriterat mig på det mesta. Har helst inte velat att någon ska ha pratat med mig alls. 

 

Utmanade mig själv att åka till min syster tillsammans med min familj där jag stirrade ut genom bilrutan under hela vägen dit och tillbaka. Okontaktbar. Enda personen som fått mig le idag är Casper. Oskyldig liten bebis som ligger och fiser i mina armar. Hade jag varit ensam skulle jag fällt de tårar jag höll inne. Jag är bara ett vrak. Riven itu. Ensam.