Jag är tom på ord. Mina ögonlock är tunga och väger bly. Jag är helt slut och jag önskar jag kunde sova ostört. Mardrömmarna håller mig vaken igen. Likaså stressen. Jag hinner inte varva ner. 

 

Jag vet inte om jag lever, allt är overkligt. Tiden går snabbare än vanligt. Det är snart juni, jag är snart 18. Vad hände? Jag känner press av att ta körkort. Jag har inte suttit i förarsätet på 9 månader. Jag fck panik. Sedan dess har jag inte vågat börja om igen. Jag har inte haft "tid". Sanningen är att jag är rädd. Just det, rädd. 

 

På min önskelista har jag skrivit upp en kamera. Den är häftig. Men jag kommer få köpa den själv tillslut. Jag ser inte fram emot att bli vuxen. Även om jag redan är ganska mogen och ansvarsfull för min ålder. Jag vill bara flytta hemifrån. 

 

Ögonen blir tyngre. 

 

Jag.

Måste.

Sluta.