Bilden ovan är min nya favoritbild, det bara är så. Den är lite småkul men allvarlig på samma gång. Jag älskar den. På tal om bilder. Jag försöker få iordning på hundratalets mappar som jag skapat, och rotar fram bilder som ska framkallas. Det är kul. Eller vet inte om man kan säga "kul", snarare att det är en go tidsfördriv så här på söndagens sista timmar.
Annars så sitter jag också och smålurar på julklappar, ja det finns trotsallt några idéer i bakhuvudet. Tack och lov för det. Imorgon är det måndag, skola, tidig morgon. Men vad gör väl det, en ny helg är påväg om det så är 5 dagar bort. Det fixar jag.
Jag har mer eller mindre "bott" hemma hos min syster under helgen. Det är skönt, iallafall för mig, men sen om det är liksidigt vet jag inte. Jag får hålla om min goa casper och jag får spendera timmar ihop med de ända människorna som får mig att må bra på riktigt. För att allting som kallas ångest existerar inte då.
Att vara hemma stressar mig, eftersom att jag gör så lite utav det jag egentligen borde göra. Dvs läxor. Men jag tänker ge mig en klapp på axeln, eller två, eller kanske tre föresten, därför att jag har slutfört tre uppgifter som inte behöver vara klara förän om 2-3 veckor framåt. Åh gud. JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!
Det känns som jag börjat få iordning på mitt liv. Jag vet att jag säkert sagt det ett hundratals gånger, men nu känns det på riktigt. Jag drar mig inte lika mycket på mornarna, jag äter, jag går ut (även om det går lite trögt på den fronten) och jag försöker lägga mig i tid.
För tillfället är det julklapparna som tar emot, och julen är inte längre långt bort. Men jag fixar det, för så jävla bra är jag.
Jag hoppas ni mår bra även fast jag varken ser er eller hör er. Själv är jag lite sådär smått förbannad och ångestig, ni vet, så som jag brukar ha det. Jag vet att fåtalet som läser min blogg roas av att se hur jag går under ytan. Jag tänkte bara säga, fan för er. Jag är trött på idioter som er, jag är trött på världen. Fan för hur ni människor beter er. Ännu mer fan för att jag ska behöva se på er varje dag på ett eller annat sätt. Fan. Jag blir äcklad. Verkligen fan för er.
Det finns gränser som ingen förstår, som flera gärna klättrar över. Det finns en sanning av en anledning, men som alltid ändras till motsatsen. Det slutar med att det enkla genast blir komplicerat. Varför ska ni krångla till det? Jag bara undrar om det är någonting som ni kommer skratta åt när ni blir äldre. Troligtvis gör ni inte det.
Jag har fått ta emot hot, slag, kränkningar etc. Jag har låtit folk spotta på mig för att jag varit för feg att säga emot. Av rädsla har jag låst in mig på skolans toaletter och vissa dagar gick jag inte ens dit. Jag fick kommenterer över internet om hur jag kunde stå ur med mig själv, att jag lika gärna kunde gå och dö. Det värsta var inte vad jag blev utsatt för, utan att jag inte fick ha makten utöver mitt egna liv. Av rädsla har jag hållit alla påhopp för mig själv, men nu ger jag blanka fan i allt.
Jag skadade min hud, min kropp, min själ för att ta itu med min egen ilska. Mina vänner blev fiender. Jag var ett vrak som letade efter en utväg. Ett rop på hjälp. Jag hatade livet, jag hatade allt och jag var bara liten och försvarslös.
Vad som gör mig så förbannad är att ni nu inte inser är att jag har slutat bry mig. Det spelar längre inte någon roll hur mycket ni skrattar åt mig, hur mycket ni försöker håna mig, eller hur mycket ni försöker hota mig. Ni förstår inte att idag gör ni mig bara starkare, att det är ni som ger mig energi och att det ni som har hamnat i underläge. Jag gratulerar, nu är era liv skit och jag kan inget annat än att applådera åt era hjärtlösa as som inte har förstått vad jag har utsatt min kropp för. #fuckmobbning
Förövrigt så var det skönt att få det ur systemet.
Jag var i Göteborg senast i Juli med Elin. Det var kul. Det var efterlängtat. Idag åkte vi dit för att återuppleva det härliga livet, jag hade hoppats på ett mirakel men allting föll bara samman. Jag försökte skaka av mig det under morgonen, att jag faktiskt äntligen skulle få åka till Göteborg igen, men jag låg tungt kvar på huvudkudden. När jag väl hade tagit mig iväh blev det lättare ju närmare jag kom mitt efterlängtade mål, jag klarade en timme på nordstan. Sen låg jag nertrampad och mörbultad. Det kändes iallafall så. Insåg att jag inte alls hade längtat efter staden, för det ända jag ser är en tjock mumlande folkdimma som tränger sig fram, det är lite utav störst först metoden. Jag kände mig liten. När jag väl hade placerat min rumpa på en sittplats ville jag inte röra mig en meter till. Uppförsbacke. Jag ville hem till min säng och jag ville skippa julen. Det vill jag dock fortfarande.
fgvbhjjnkml,öä.Wertyu, så känner jag nu.
--------
Imorgon gör jag mitt sista arbetspass på McDonalds. Jag hoppas att äntligen kunna slappna av. Men jag kommer sakna mina fina arbetskamrater. För de är verkligen helt underbara. Okej, fyra timmar. Sen är jag fri. Eller arbetslös. Vet inte om det är så mycket att hurra för.
Varför ska alltid tankarna snurra som mest när man behöver sova? Är sömnen inte välkommen eller vad är det frågan om?
De senaste dagarn har ångesten krigat mot mig sida vid sida. Jag har legat orörlig och orkeslös i min säng trots alla måsten som oftast handlar om att plugga. Städa är någonting jag också behöver göra men jag har valt att leva u en svinstia bara för att jag inte orkar. Hur fan blev allting såhär jobbigt? Jag har funderat på min framtid, det vill säga, mitt liv efter studenten. Vart ska jag jobba? Vart ska jag bo? Hur ska jag lyckas? Jag har inget intresse över att jobba som någonting längre, och jag vet inte hur jag ska klara ett självständigt liv utan körkort. Det är också ett problem jag hakat upp mig på och som jag hela tiden skjuter upp. Jag är fortfarande rädd.
Men mitt i all verklighet och seriösa tankar har jag också tagit mig tiden till att drömma mig bort till en annan världsdel, Australien. Jag vet inte varför, men jag skulle bara vilja fly dit för ett par månader, förbättra min engelska och lära känna nya människor och lära mig bo på en annan miljö. Fast, drömmar förblir drömmar av en anledning, likaså gäller nu.
Back to reality. Mitt liv kretsar kring att ta körkort och klara skolan samtidigt som jag också inser att ungdomen flyger iväg från mig. Det känns som jag missar allt det roliga. Jag vill vara äventyrlig.
Jag gör verkligen allt för att kunna hantera ångesten. Jag åker och bowlar trots att bussresorna är tunga. Jag försöker le, men när det ända jag känner är smärta så är det svårt. Jag vill märkas, på ett bra sätt. Jag vill ha kramar, för att det är fortfarande det ända som hjälper. Jag har fått helg, men jag kan inte njuta utav det. Jag vill känna mig normal, utan att behöva tänka på allt det här som får min värld att rasa.
Jag är påväg hem i en buss fylld av människor. Jag gillar inte att sitta tätt inpå främlingar. Men jag har tyvärr inget annat val. Jag ska hem och lägga mig i sängen & troligtvis sitta uppe hela natten och spela Sims. Det är min andra metod att ta till när inga kramar finns i närheten. Därför att ibland är det kul att leva drömlivet men också motsatsen bland alla simmar. Livet har sina vändningar, även där.
Jag orkar inte skriva mer, för nu är inte tårarna långt ifrån att brista ut.
Höstlovet avslutades igår med en hallowenfest. Och det är väl ändå ett helt okej. Idag har jag legat hemma med söndagsångest om hur ogärna jag vill gå upp till skolan imorgon. Jag har sovit bort tre timmar mitt på ljusa dagen och inser nu att jag inte kommer lyckas somna inatt. Great..
Annars då, jag har öroninflammation som har pågått i en vecka. Min medicinering är slut och jag orka inte bry mig om att skriva ut och hämta nytt. För det är lite så jag fungerar just nu, jag orkar inte ta tag i sakerna. Jag orkar inte ens prioritera. Även om det är något jag gjorde i all hast när jag sa upp mig från jobbet. Jag behöver hitta min livsglöd igen. Hitta det som jag tycker är roligt. Just nu tar bara allting emot, för allting rasar samman så fort jag lämnar sängen.
----
Dom senaste dagarna har jag sett filmer i repris och gömt mig under täcket. Jag tänker fortsätta med det lite till innan det är dax för att kämpa sig igenom en helt ny vecka. För längre i skrivandet än så här, kommer jag inte.
