21 oktober

 
Det känns som min hjärna har slutat att existera, att en tom själ sitter kvar här på jorden. Allting kryper inom mig. Men huvudet det är fortfarande tomt och tungt. Jag vill intala mig själv att jag mår bra, men allting jag är, det är motsatsen till det. Jag kan inte fokusera. Jag kan inte sova. Jag vet inte vad det är jag tänker på men någonting är definitivt där. Jag "klättrar" nästan på väggarna när jag är hemma. Jag kan inte slappna av. Jag försöker distrahera mig själv med film, fast den skiter jag fullständigt i efter tio minuter. Jag kan inte plugga, för jag tappar koncentrationen lika mycker där.

Jag får fan panik.
 
Att äta har börjat äckla mig, jag vill inte att det ska göra det, för jag älskar egentligen mat. Men jag har fått börja tvinga i mig för att hålla mig på banan, hålla rutinerna. Jag gör ingenting annorlunda, men ändå så spårar allting ut. Hur? 
 
Allting tar emot, vägen till jobbet, till skolan, till kompisar, till affären, att gå ut över huvud taget. Det innebär alltid att göra så mycket. Att snöra på sig skorna, ta på sig jackan, frysa, bli andfådd, ta sig hem. De vardagliga sakerna har blivit jobbiga. Även de saker som jag tyckt varit kul. Idag har det varit tillräckligt anstängande att flytta sig från sängen till soffan och tillbaka. Vi pratar om knappt 8 meter totalt. 
 
Det är hopplöst att ligga vaken på nätterna, att känna av att det vi kallar för hjärnspöken har hittat tillbaka till mig. Ännu en gång, jag intalar mig själv att jag mår bra, ändå ligger jag i fosterställning, skakar, är rädd, och vet inte vad som händer med mig. 
 
......
 
På fredag ska jag säga upp mig ifrån jobbet. Hurra för det. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0