6 januari 2015

 
En ny dag på veckan har kommit på ingång och jag har inte ens orkat gå ut ur sängen än. Skoldagarna närmar sig och jag vill ingenting annat än att försvinna. Försvinna bort ifrån studenten, jag vet inte om jag vill ta den längre, för efter det känns det liksom som att livet dör ut. Att jag har levt mitt liv och att det inte finns någonting kvar utav den. Förbannade jag. Det här känns bara som slutet. 
 
Jag vet inte om det är förkyldningen som gör mig illamående eller om det bara är för att jag inte äter. Jag vet inte om jag är trött för att jag inte sover eller om det också bara är förkyldningen som bidrar. Jag är som en zombie, dock utan kraften till att förstöra andra. Jag är liksom en livlös zombie som väntar på att krafter ska komma serverat på en bricka. Patetiskt. Men jag känner mig fan inte närvarande längre. 
 
Allting är tråkigt och jobbigt. Det är jobbigt att gå, jobbigt att stå, jobbigt att lyssna, jobbigt att prata, ja ni förstår nog vad jag menar med allting. Städa, duscha, rita, skriva, andas. Allt. 
 
Jag vill bara att de bra dagarna ska kunna existera, då menar jag dagar som jag slipper att tänka, dagar som jag slipper att undra, och plågas av självhat. För allting är ju mitt fel. Det är jag som inte klarar av att gå vidare, det är jag som är nergrävd under jorden och det finns ingen chans att jag klarar av att ta mig ovanför jordytan om inte ett jättelikt mirakel inträffar. Så det jag väntar på är egentligen att en enorm grävskopa ska hitta mig på de minst tänkbara stället, och vad kan man jämföra det med? Att hitta den droppen jag engång föll i en sjö. Det är typ så omöjligt det känns. 
 
Det gör ont, överallt. 
Snälla hitta mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0