9 mars 2015

 
Som vanligt slutar mina glädje rus med att tårarna strömmar ner från mina kinder. För är det inte det ena så är de det andra som får mig att sjunka till botten. Ibland verkar det nästan så att jag ska behöva be om ursäkt över att jag finns. Och så långt som jag har förtstått det, så ska det inte behöva vara så. 
 
"Du är kall på utsidan, men du har ett varmt hjärta" 
 
Alldeles för ofta önskar jag att jag befann mig någon annanstans där mänsligheten inte ens existerade. Att jag just i denna stund skulle ta mina sista andetag. Att få gå och lägga sig men aldrig vakna upp till en ny dag igen. Jag undrar vilka som skulle bry sig, och vilka som skulle gråta floderna åt mig som jag nästintill gör varje kväll. Vilken betydelse har jag egentligen när jag bara känner mig som luft? 
 
-----
 
Jag vet inte längre hur jag ska orka kämpa vidare när mina drömmar blir nertrampade och jag får, vad som känns som ett knivblad i bröstkorgen. Allting känns bara hopplöst och omöjligt. Allting blir bara fel även om jag försöker att göra rätt. Hur gör man nu när man har provat på 371 olika sätt? 
 
"Du kan gå din egen väg" - Håkan Hellström 
 
Tack Håkan.
Men det fungerar inte. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0