8 februari 2015
En bild från i sommras.
Nu har det gått några dagar sedan jag skrev sist, med tanke på att mitt mål är att uppdatera dagligen bara för att rensa skallen ibland. Men jag har känt att jag inte har behövt göra mig av med någonting, för det känns äntligen som om att jag har satt fötterna på marken igen.
Jag roar mig med mina bästa vänner och jag försöker lista ut vad mina känslor vill säga mig. Kanske borde jag sluta anstränga mig, och sluta överarbeta allting. För något jag lärt mig är att det inte hjälper. Jag försöker lyssna på mitt hjärta och jag försöker ge, vad man kallar kärlek, en chans. Det ända som kan gå fel är att jag blir sårad igen.
.....
Annars så lever jag alla ungdomars värsta mardröm. Det vill säga att jag är utan mobil. Min laddare har fått nog och vägrar att ge det dyrbaraste jag har ett liv igen. Det här är ju nästan hemskt.
Så idag har jag beställt hem en ny laddare som inte kommer komma hem föräns om si sådär tre dagar. Det kommer bli ett spännande lov det här. Men för att lägga tankarna på annat så ska jag sova hos Sara imorgon tillsammans med Elin. Vet ni vad vi ska göra? Just det, tv-spelskväll.
3 februari 2015
Jag somnade lycklig, jag sov lyckligt och jag vaknade minst lika lycklig.
Det känns som saker och ting börjar gå åt rätt håll nu. Äntligen. Eller kanske iallafall för en stund. Gårdagskvällen var trevlig, för att saker jag tvivlat på tidigare hände tillslut. Jag log på riktigt, och jag kanske gillar det här som är påväg att ske.
Min sovmorgon idag började bättre än någonsin även om jag inte fick sova ut ordentligen. Men det gjorde ingenting eftersom jag fick Casper till att somna i min famn förvånadsvärt lätt när jag satt i soffan. Jag tror precis att han lagade de allra trasigaste delarna i min kropp, och jag tror precis att han räddade hela min dag. Kanske var det han som gjorde att jag orkade gå till skolan, att det va han som gav mig kraften till att ställa mig upp och redovisa inför svenska klassen. Jag var så nervös, men läraren var nöjd, och tur var väl det när jag tog modet till att våga blotta min själ. Även om det kanske bara var för en rad eller två. Jag gjorde det. Jag redovisade en text som var personligare än alla andra som jag redovisat. Jävlar vad bra jag är.
Mina två mardrömsdagar för denna veckan är äntligen över.
Tack och lov för det.
Tack och lov för det.
1 februari 2015
Elin visade mig klippet, och jag får aldrig nog.
Annars så... fortsätter jag att falla sönder. Jag rivs fortfarande itu. Jag tänkte trösta mig själv igår genom att åka till Lidköping för att belöna mig med någonting fint. En present typ. Det blev inte så. Jag blev insnöad i mobilen med luvan över huvudet och hörlurarna i öronen för att ångesten bokstavligt åt upp mig. Hade det inte varit för alla människor så hade jag satt mig på golvet och brustit ut i tårar, men tårarna fick jag istället hålla inom mig. Hela halsen gjorde ont. kroppen gjorde ont, men framför allt själen. Mina rop på hjälp hörs inte längre. De ekar bara mellan tomma väggar. I mitt hopp om att fly, så blev jag inte av med de värsta monstena för en flera timmar senare.
Jag var såhäär nära på att gå hem från Lidköping till Skara.
Som plåster på såren, eller som en ängel från ovan spenderade jag resten av lördagen hemma hos min syster. Vi spelade Mariocart. Syrran, Kenny och jag.
Jag kände mig bättre och jag sov någolunda. Jag ska inte klaga förutom mer än på snön. Men förutom det så har jag gjort det jag ska göra idag, städa och duscha. Jag är redo för kvällens planer. Även om jag innersinne har en känsla av att de kommer att bli inställda. Jag får vänta och se, fastän tålamodet inte varar länge till.
Ugh.
29 januari 2015
En snöbild, därför att det är för dåligt med det just nu
Natten har varit lång, tung och förjävlig. Två händer trycktes ständigt mot min hals, det var iallafall så det kändes. Jag kröp ihop till en bollliknande form, mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag vaggade fram och tillbaka, jag drog kudden över ansiktet och jag slet av mig håret. Jag skakade, jag ville skrika. Det handlade om att leva eller dö. Ett sånt jävla bakslag. Ett sånt jävla krig. Tårarna kom i floder. Jag ville bara inte mer.
Igår kväll kändes allting som slutet. För när livet kräver för mycket så slutar bara min kropp att fungera, den stänger av,den orkar inte kämpa längre. Den ville ge upp. Men grejen är den, jag tänker inte ge upp, för jag ska fan klara det här. Även om jag inte har hittat rätt väg än, hoppas jag tillslut att kunna få nå fram. Jag måste det, jag har mål att nå. Så som att åka till Australien. Det är typ det ända jag vill.
.......
Men lite glädje i det hela. Idag fick jag ett brev, alltså inget vanligt tråkigt brev på någon räkning eller från någon annan jävla skit. Jag fick ett brev utav min kusin. Först reagerade jag inte vad som stod på kuväret "Familjen Åkervall" , jaha men okej, det är väl något annat jävla tråkigt skitbrev. Jag fortsatte att titta på det, men varför har mamma inte öppnat? "Fredrika Åkervall" ... jahaa. Var det från Elin? Var det från en gammal vän? Var det från farmor? ... Magen vrängde sig ett tag. Jag öppnade. Innanför låg ett pappersark med en bild på min kusin och hennes sambo. "Spara datumet, mer information kommer". Jag vet inte, jag både jubla och var förskräckt i samma ögonblick när jag tycktes ha listat ut det. Men varför var det personligt skrivit till mig? I mitt namn. Jag förstår ingenting, och jag väntar redan ivrigt på mer information som väntades att komma. JAG VILL VETA NU.
28 januari 2015
....
Jag kommer inte fram till någonting, det är, som vanligt, total kortslutning i min hjärna. Men idag har jag faktiskt haft viljan till att försöka få saker gjorda, men det liksom hände aldrig. Mina ben ville inte resa upp min kropp, de vägrade att lyda hjärnans signaler. Så jag blev kvar sittandes, typ på samma plats under hela dan.
Ingenting känns längre värt att anstränga sig för när de största förväntningar rasar samman och inte ens får chansen till att förverkligas. Jag hatar inställda planer även om jag själv kan vara en sån som ställer in. Kanske är det orsaken till att jag sällan planerar in mina dagar, för att jag hatar att bli besviken och sårad. Jag föredrar oplanerade saker, sådant som bara sker utan förvarning. Överaskningar tillexempel, dom älskar jag. Det är nästan så att jag jag varje dag önska att alla människor som har en plats i mitt hjärta, bara befann sig utanför min dörr sent på kvällen, mitt på natten eller vilken jävla tid som helst på dygnet. Jag ser det som ett äventyr, för ja, jag älskar äventyr också.
Nu ska jag sluta skriva här innan jag kastar datan i väggen.
27 januari 2015
Bilder talar när ord inte längre kan beskriva kampen jag har med mig själv.
26 januari 2015
Inatt sov jag med sänglampan tänd. Kanske var det för att jag såg en mänsklig skugga, kanske för att jag vet att jag inbillar mig men ändå inte kan låta bli. Spegeln i mitt rum reflekterar alla ljus, fast också bidrar den med ännu flera skuggor. Och mitt i allt, befinner jag mig liggandes i min säng med uppspända ögon. Trots att jag sökt av min plats och gjort det till en trygghetszon kunde jag inte sova. Ljuset ifrån lampan var istället alldeles för stark, och släcka var det sista jag ville göra för att få den säkra platsen osäker igen. Kanske var det därför som jag somnade i en mikrosekund sittandes på lektionen då jag bara kände hur hela kroppen föll mot marken och jag med ett snabbt ryck vaknade till liv igen.
Suck.
Den vanliga kvällsångesten kryper under skinnet, och den river mig sakta itu inifrån. Jag orkar inte befinna mig i en värld där ironi härskar. Jag behöver klarhet, jag behöver ärlighet. Jag orkar inte tänka efter ifall om jag ska skratta eller om det var nu som det var allvar. Bara sluta låt mig få fundera, för att mina egna tankar gör sönder mig mer än vad ni någonsin kan förstå.
Jag är, så extremt trött i huvudet, verkligen så trött efter allt övertänkande.
Jag önska bara att jag slapp det här varje kväll.
För jag vill bara vara fri.
Jag önska bara att jag slapp det här varje kväll.
För jag vill bara vara fri.
25 januari 2015
Återigen gör jag allting för att undvika det jag hatar att göra allra mest, vilket jag gör även precis nu. Jag bestämde mig för att skriva detta blogginlägg istället för att läsa på om olika förklaringar till till varför man ser saker ur olika perspektiv, och om hur psykisk ohälsa uppstår grundade på olika förklaringsmodeller. Förbannade psykiatri, jag vill inte ens veta...
Så, vad jag har gjort idag, det är att ha legat i sängen fram tills klockan halv tolv, därefter låg jag och vred och vände mig i soffan av att inte vilja städa. Vilket jag tillslut tog tag i en timme senare. Efter städning hade jag förväntats duscha och plugga. Andra punkten hoppade jag över vilket ni kanske förstått, istället åkte jag med mamma och pappa och käkade en sen lunch.
"När vi kommer hem måste du sitta och plugga"
Var tankarna som ständigt gick i mitt huvud.
Var tankarna som ständigt gick i mitt huvud.
Ännu en gång. Jag fortsätter att undvika mina största bekymmer efter att ha fått frågan om att komma över till Elin och spela tv-spel. Därför bad jag pappa att köra dit mig på hemvägen och där blev jag också kvar i fyra timmar. Kvällen är fortfarande ung och jag har gott om tid på mig att plugga in de där som jag ska kunna inför provet imorgon. Men det tar fortfarande imot lika mycket som det alltid gör. Ska jag klara provet eller inte? Klart som fan att jag måste klara det.
Det innebär att plugga Fredrika.
Plugga, plugga, plugga.
Du kommer aldrig komma ifrån det.
Plugga, plugga, plugga.
Du kommer aldrig komma ifrån det.
22 januari 2015
Ibland får jag känslan av att jag inte känner mig levande. Att jag bara vandrar runt på jorden. Ibland är de dagar som idag. De får mig att tänka på allt, de får mig att känna allt. Varenda kroppsdel har gjort ont och gör fortfarande ont. Att bara ligga ner hjälper alltid, men inte denna gången. Jag försökte blunda en stund, men försöket var förjäves. Jag börjar fundera på vart jag ska ta vägen när allting bara känns som en ända röra. För mitt eget bästa bör jag nog hålla mig intryckt i mitt hörn och bara befinna mig i nuet. Men det är också det sista jag vill.
Jag är fylld av otillåtna tankar och tom av kunskap..
Livet är underbart,
Livet är underbart,
Jag har så mycket jag vill skriva ner för att lätta på de tyngsta molnen. Men orden sitter liksom fast som de brukar. Därför känns det ingen idé att försöka, för allting har skrivit hitills har bara känt som ordbajs.
Därför ska jag se på glee nu.
21 januari 2015
När någonting sticker ut från de vanliga dagarna blir jag glad. Att inte behöva ha samma rutiner, dvs vakna, gå till skolan, och åka hem. Idag har jag också varit på ett jobbmöte i två timmar, där jag hoppas kunna få bli förskolevikarie till sommaren, men det ända jag är rädd för nu är att något missförstånd har uppstått, att de tror att jag är äldre än vad jag egentligen är. Jag förstår inte varför jag oroar mig, för skulle det vara så, så är det ju bara att prata med dem, men det är just det, prata. Jag hatar det, även om jag öppnade munnen för den gruppen människor som också satt med på mötet.
.....
Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort när inte ens klockan hunnit passera tolv på dagen. Kanske var jag övertrött eller så är allting bara så förbannat roligt med personen som får mig att orka gå till skolan varje dag. Gudars, jag vek mig dubbelt för minsta lilla.
- Jag älskar mina vänner mer än någonting annat.
Det är snart helg igen. Eller det är iallafall det som jag ser fram emot. Vi har planerat en tv-spelskväll igen, Elin, Sara och jag. Så skönt. Även om läxorna flåsar mig i nacken.
.....
20 januari 2015
I brist på annat så dekorerade jag min vägg idag. Vet inte ens om jag ska vara nöjd. För jag använde mig utav sådana bilder som har blivit dubbletter och kvarliggandes på skrivbordet. Inte heller hade jag bilder i samma storlek, så därför kom inte ens mina absoluta favoriter på sin plats, utan de ligger i din mapp igen. Jag får hitta på någonting annat för dem.
Jag vill göra om hela mitt rum. Ändra färgen på mina blåa väggar, till någon mer neutral färg, som vit tillexempel eller något som skiftar i grått. Jag vill ha nya möbler, bland annat en bredare säng som jag kan fylla med enorma kuddar och byta ut mitt tunna slappa täcke till ett tjockt och fluffigt. Jag vill ha massa doftljus ståendes på en bra plats, så att jag slipper flytta på dem så fort jag vill tända dem. Jag vill ha en svart lurvig matta liggandes på mitt golv och jag vill ha mitt keyboard framställt på ett stativ. Väggarna ska jag fortsätta att klä i mina egna bilder, för att ha som minne så att alla kan se vad jag vart med om och så att alla kan se vilka underbara personer jag har i mitt liv. Även bilder där de ser mig le, för jag vill visa att jag också kan vara lycklig någon gång ibland.
Jag vill förändra så mycket i det rummet som jag spenderar mest tid i, jag vill att alla ska komma in och aldrig vela gå härifrån. Just nu är mitt rum bara sunkigt och raka motsaten till vad jag vill ha.
Kanske får detta bara bli vad det är, en fantasi.
19 januari 2015
Våran badrumsvåg har varit trasig i månader, och nu har mamma köpt en ny. Jag vet inte hur jag ska reagera, och kanske borde jag blunda när jag ser den, men jag ställde mig på den. Jag har gått upp flera kilo sen senast. Det är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att jag äter mer än någon annan här i hemmet. Jag har så mycket komplex över min kropp, att oavsett vad jag gör så skulle jag aldrig bli nöjd. Jag kan träna som en idiot, jag kan äta nyttigt, eller bara skita i allt. Jag är aldrig nöjd. Mina armar blir rundare, benen blir bredare, och magen blir tjockare. Jag ser bara en massa fel, och jag ser ingenting vackert alls. Jag är rädd för att jag ska växa ur min balklänning, tänk om den inte kommer passa? Det är trots allt fem månader kvar tills jag ska bära den.
Det här funkar inte. Ingenting funkar. Jag funkar absolut inte.
Måndagar är lika hemska som varje måndag, men idag har Elin räddat en del utav den. Vi har sett på annabelle, och jag trodde allvarligt att jag skulle dö. Jag skrek av rädsla och jag gömde mig bakom en kudde som jag samtidigt kramade om för att känna mig trygg. Jag tittade på filmen genom fingrarna och jag höll för öronen för att dämpa ljudet, det är så det ska va. Och ja, jag är alltid lika lättskrämd och uppjagad. Perfekt.
Imorgon har jag sovmorgon, och jag hoppas få somna i tid och inte drunka i svett utav mardrömmar där jag själv alltid blir mördad på de mest brutalaste sätten som finns. Ugh.
18 januari 2015
Då var vi här igen, jag pluggar inte fastän jag borde. Jag har prov imorgon och jag har inte ens haft tiden eller orken till att kolla igenom vad det är jag ens ska kunna. Jag har tid nu, men fortfarande inte orken. Jag är helt slutkörd. Önska att tiden kunde stanna för en stund, låta mig få andas, låta mig få göra allting jag vill göra när jag egentligen borde plugga. Sen kan tiden börja gå igen och då kanske jag tar mig orken och tiden till att plugga, för det behöver jag, alla behöver det. Kunskap är bra säger dom, till vadå undrar jag? Jag glömmer ändå allting lika fort så det tjänar ju ingenting till.
----
Jag har kollat på innebandy idag, vilket som bara brukar hända en gång per halvår på eget initiativ. Men igår lovade jag väl min lillebror att faktiskt vara där och kolla, likaså mamma och pappa att jag skulle hänga med. "Okej då, att se på juniorer är väl kul" Det var inte så kul. Jag satt säkert och blinkade varje sekund, så jag missade väl halva matchen endast för den orsaken. På planen brevid, bakom den nerfällda väggen pågick en handbollsmatch, och jag insåg hur mycket jag saknade att vara en del utav någonting. Jag skulle så himla gärna vela stå på planen igen, men det är alldeles försent nu.
Alla jävla dagar är då likadana.
16 januari 2015
Det är äntligen fredag, vilket betyder att det är helg. Men jag kan inte slappna av för att jag känner mig som en tickande bomb som snart kommer att explodera. Jag vet inte varför. Jag blir irriterad på allt och alla, och det ända jag kan göra är att hoppas att inget bombnedslag bryter ut. Jag svämmar över av alla dessa känslor, av längtan, oro, och ilska. Jag vill bara fly, men jag vet inte vart. Fast imorgon flyr jag till grannstaden. Det känns som en evighet sen som jag var där, men det är egentligen inte mer än en vecka sedan.
......
Fredagskvällen har spenderat med Sara och Elin tillsammans med "Little Big Planet". Vi har ätit en massa godis tills våra magar blev ballonger. Ordet "lagom", exicterar liksom inte för oss. Jag är glad över att jag inte ställde in det för att istället sitta inne på mitt rum och slå huvudet mot väggen. Jag måste lära mig att jag måste kämpa mot mina monster och inte med dem. De får inte vinna. Det går bara inte. Inte denna gången.
"Same book but never the same page"
14 januari 2015
Jag lovar mig själv att ligga i gällande mitt skolarbete, men precis som allting annat så går det åt helvete. Jag har prov på ingång, både muntligt och skriftligt, jag har en diktanalys att göra och en argumenterande text i engelskan. Det är arbeten som jag inte orkar ta tag i, för jag sjunker under ytan då. Jag försökte mig på svenskan, och som ni förstår så kom jag ingen vart. Jag vill vara ute i tid, bara ha det överstökat. Men när det kommer till penna och papper blir jag stum. Orden blir inte ord, utan orden blir bara bokstäver som inte går att tolka. Jag gav upp, som vanligt. Jag la mig i sängen. Det är ett lika dumt beslut varje gång, för att resa sig är alltid nästintill omöjligt.
Ja jo ja. Jag är vek.
Idag fick jag mitt paket med mitt kära glee och en "bonus" som jag gav till mig själv var alla ice age filmerna för 99 kronor. Vilket också betyder att jag blev 99 kronor fattigare än vad jag hade räknat med om jag bara hade hållt mig till serien. Jävla pengar, ni vrider liksom om nerverna på mig.
Jag vill bara dränka mig i någonting. Typ i rinnande choklad eller i coca cola.
På tal om något som får ångesten att leva.
På tal om något som får ångesten att leva.
Åh herregud.
Ordbajs.
Snälla ge mig helg nu.
& just det ja, grattis till min bror som är på andra sidan jorden, grattis.
& just det ja, grattis till min bror som är på andra sidan jorden, grattis.
11 januari 2015
För att Elino har gjort mig beroende av denna låt.
Idag har vi firat Alfred på sin 15-årsdag, och jag köpte inte ens en present. Jag är verkligen en sådan snäll syster. Jag hör det jämnt, *host*. Pengarna sipprar ju imellan mina fingrar och försvinner ner i trasiga hål i fickorna, eller ja, det är iallafall så det känns för att rätt som det är så är de liksom borta. Typ som nu. Jag har tvåhundra kronor kvar att leva på för resten utav månaden. Suck. Var jag verkligen tvungen till att beställa hem min favorit serie? Antagligen, jag behöver ju ha någonting att fördriva tiden med när ingenting annat funkar. Älskade glee, jag kommer nog aldrig bli för gammal för det. Femte säsongen är den som nu är beställd, och jag har börjat att se om hela serien för kanske sjunde gånen (?!). Inte konstigt att jag kan de tre första säsongerna utantill.
Jag är en gleek.
Imorgon är det måndag. Jag har nog konstaterat det för flera stycken idag, jag menar, ifall om de inte visste så gäller det ju att hålla dem uppdaterade. Jag hatar måndagar mer än någonting annat, för det betyder att det är en början på en ny vecka, som i stort sett är precis som alla andra, och som jag precis lyckats ta mig igenom. Jag drar en djup suck. Jag vill verkligen inte, men jag antar att det bara är att hålla andan igen.
Det var det, jag ska inte dra ut på det mer.
10 januari 2015
Efter att ha vaknat upp helt omotiverad till att inte göra någonting idag, (både Elin och jag), bestämde vi oss efter många om och men att ändå åka till Göteborg. Det är en såndär spontangrej man kan göra en timme innan bussen går, och inte heller har någon aning om att en storm var på ingång.
Fantasiskt nog klarade vi oss förseningsfritt både hem och dit, dock kom vi inte undan med de skrikiga barnen som befann sig i samma vagn. MEN vi har ätit på andrum, som vi trodde vid vårt förra besök i Göteborg hade stängt ner, men det visade sig bara inte ha öppnat än för två matvrakar som oss. Jag har gått på myrorna (second handbutik) utan att ha klagat verbalt, fast kanske sa mitt kroppsspråk något annat (?). Jag har köpt jeans, därför att alla mina andra par konstigt nog alltid går sönder på samma ställe och blir icke lagningsbara. Jag har också köpt två bh-ar och en svart kofta som mer eller mindre tog emot tills jag upptäckte att jag hade mitt presentkort kvart i plånboken, så med 140 kronor billigare klev jag ut med ett studsande leende ur H&M butiken.
Jag trivs mer och mer i Göteborg ju säkrare jag blir på gatorna, av att veta vart jag ska ta vägen. Folkdimman blir också tydligare och jag börjar se ansikten. Jag ser vilka som är turister, jag ser vilka som är stressade, jag ser vilka som kommer därifrån, och jag möter gemenskapen, likaså glädjen genom gatumusikanterna. Det börjar kännas som vilken stad som helst här runt trakterna.
Och ja, just det ja. På tal om kanske något helt annat, men som ändå har med vår Göteborgstripp att göra så har Elin och jag kommit överens om en sak, "Det är gött å gå" vi ska skippa spårvagn och promenera genom stadens gator oftare och alltid ha vårat "motto" i huvudet med en bred västgötalands dialekt.
"Däää ä gött åå gåååe"
8 januari 2015
en höstbild såhär på vinterhalvåret, även om det ungefär ser likadant ut som nu.
Halva dagen har inte ens gått och jag ligger redan i min säng helt orörlig efter en dag i skolan. Ångesten liksom smekte mig när vi åkte längs sidorna på mitt gamla jobb för att beställa mat. Jag är så äckligt arbetsskadad jag att behöver kommentera minsta lilla förändrig, beteende och bemötande. Det bara gjorde ont i kroppen av att ens befinna sig där, liksom jag tror att tarmarna och hjärtat bytte plats.
Jag går fan under. Det är nog det jag gör och det är lika bra att jag säger till mig själv att jag inte är frisk, och att jag inte kan förutsäga mina dagar. För löften jag vill hålla bryts, och det ända jag vill är att rulla in mig i mitt täcke och aldrig kliva ut. Jag är sjuk, jag har en ätstörning, jag har tvångstankar, jag har en social fobi, och jag är ångestladdad ständigt. Ibland vill jag bara inte mer.
Vad ska jag göra åt mig?
Jag vet att jag ska ta en dag i taget, och det är precis vad jag gör. Jag väntar på att timmarna ska rinna ut och på att en ny dag kan börja. Okej, jag kanske inte väntar på en ny dag, utan bara på att tiden ska gå så att jag kan bli äldre. Dagarna faller samman, ja det händer ofta nu för tiden vad som kanske märks. Men snälla, låt mig bara andas så är jag nöjd. Bli inte besviken på när jag säger att jag inte orkar att ses, det är inte ert fel, det är mitt.
"Allting sitter i hjärnan"
7 januari 2015
Allt jag vill är att försvinna in i musiken och stanna där för ett tag. Jag vill sitta på en buss utan destination en vinterkväll med naturens mörker på andra sidan fönstret tills jag kommit på vad jag håller på med.Men såhär långt har jag kommit på att jag mår som bäst när jag får vara kreativ, fast då måste jag också kunna göra framsteg i mina utmaningar, annars fungerar det liksom inte. Jag fortsätter att utvecklas på mitt keyboard, mitt målande, mitt skapande och även att fånga fina ögonblick på bild. Mitt största mål är att klara av att skapa verklighetsbaserade teckningar, och jag har en otroligt bra bit fram tills dess.
I mina förkyldningstider satt jag igår och började kladda lite. Däremot kom jag inte längre än såhär (bilden ovan) därför att jag började tvivla på mig själv. Så jag antar jag kommer att lämna den i detta skicket i en stund. Vilket kommer sluta med flera månader eller så, men jaja. Jag försöker.
Imorgon börjar skolan igen, och jag vill verkligen bara inte dit. Men jag ska ta mig igenom skiten, med eller utan ångest. För så jävla bra är jag. Och ja, jag försöker boosta mig själv, känner att jag behöver det i dessa tider och kanske föralltid.
Nu ska jag ta och dumpa min data på golvet, hämta en kopp te och se på någon barntillåten film, det är liksom sånt man gör dagar som dessa.
Ta hand om er.
6 januari 2015
En ny dag på veckan har kommit på ingång och jag har inte ens orkat gå ut ur sängen än. Skoldagarna närmar sig och jag vill ingenting annat än att försvinna. Försvinna bort ifrån studenten, jag vet inte om jag vill ta den längre, för efter det känns det liksom som att livet dör ut. Att jag har levt mitt liv och att det inte finns någonting kvar utav den. Förbannade jag. Det här känns bara som slutet.
Jag vet inte om det är förkyldningen som gör mig illamående eller om det bara är för att jag inte äter. Jag vet inte om jag är trött för att jag inte sover eller om det också bara är förkyldningen som bidrar. Jag är som en zombie, dock utan kraften till att förstöra andra. Jag är liksom en livlös zombie som väntar på att krafter ska komma serverat på en bricka. Patetiskt. Men jag känner mig fan inte närvarande längre.
Allting är tråkigt och jobbigt. Det är jobbigt att gå, jobbigt att stå, jobbigt att lyssna, jobbigt att prata, ja ni förstår nog vad jag menar med allting. Städa, duscha, rita, skriva, andas. Allt.
Jag vill bara att de bra dagarna ska kunna existera, då menar jag dagar som jag slipper att tänka, dagar som jag slipper att undra, och plågas av självhat. För allting är ju mitt fel. Det är jag som inte klarar av att gå vidare, det är jag som är nergrävd under jorden och det finns ingen chans att jag klarar av att ta mig ovanför jordytan om inte ett jättelikt mirakel inträffar. Så det jag väntar på är egentligen att en enorm grävskopa ska hitta mig på de minst tänkbara stället, och vad kan man jämföra det med? Att hitta den droppen jag engång föll i en sjö. Det är typ så omöjligt det känns.
Det gör ont, överallt.
Snälla hitta mig.
