----

Just nu färdas jag i bussen påväg hem till Skara. Jag är kluven och min mage gör ont, bara för att få mig att känna mig liiite sämre. Jag hoppas på sömn inatt så att mina ögon slipper gå i kors. 

Jag gjorde det. Jag är numera uppsagd och om en månad lämnar jag stället. Jag är bara sju arbetspass ifrån, om än sju för många. 

 

 

Nej, nej, nej. Jag ska bort därifrån.
Mitt i allt mitt kaos har jag vågat göra något som lättar tyngden från mina axlar. Iallafall lite grann. Jag vet att det kommer bli tuffa arbetsdagar det sista, men för varje timme närmar jag mig att komma därifrån. På riktigt, jag är så glad. 

 

-----

 

Nu ska jag slänga ner lite småskräp i min väska, greppa busskortet och gå ut till bussen som ska föra mig till min syster. Detta kan bli en bra dag, det känner jag på mig. 

Det känns som min hjärna har slutat att existera, att en tom själ sitter kvar här på jorden. Allting kryper inom mig. Men huvudet det är fortfarande tomt och tungt. Jag vill intala mig själv att jag mår bra, men allting jag är, det är motsatsen till det. Jag kan inte fokusera. Jag kan inte sova. Jag vet inte vad det är jag tänker på men någonting är definitivt där. Jag "klättrar" nästan på väggarna när jag är hemma. Jag kan inte slappna av. Jag försöker distrahera mig själv med film, fast den skiter jag fullständigt i efter tio minuter. Jag kan inte plugga, för jag tappar koncentrationen lika mycker där.

Jag får fan panik.

 

Att äta har börjat äckla mig, jag vill inte att det ska göra det, för jag älskar egentligen mat. Men jag har fått börja tvinga i mig för att hålla mig på banan, hålla rutinerna. Jag gör ingenting annorlunda, men ändå så spårar allting ut. Hur? 

 

Allting tar emot, vägen till jobbet, till skolan, till kompisar, till affären, att gå ut över huvud taget. Det innebär alltid att göra så mycket. Att snöra på sig skorna, ta på sig jackan, frysa, bli andfådd, ta sig hem. De vardagliga sakerna har blivit jobbiga. Även de saker som jag tyckt varit kul. Idag har det varit tillräckligt anstängande att flytta sig från sängen till soffan och tillbaka. Vi pratar om knappt 8 meter totalt. 

 

Det är hopplöst att ligga vaken på nätterna, att känna av att det vi kallar för hjärnspöken har hittat tillbaka till mig. Ännu en gång, jag intalar mig själv att jag mår bra, ändå ligger jag i fosterställning, skakar, är rädd, och vet inte vad som händer med mig. 

 

......

 

På fredag ska jag säga upp mig ifrån jobbet. Hurra för det. 

 

Han har tagit stabila kliv in i mitt liv.

 

Alla helger som liknar desssa är helt underbara, att umgås, att va ute, att träffa människor, att ändå känna sig hyftas nöjd med livet. Jag är glad över att jag hängde med ut i lördags, jag var skeptiskt till om kroppen skulle tillåta mig, om jag skulle orka vara ute, men jag tilläts att roa mig. Det ända som var mindre rockigt var att jag jobbade 11-20 på söndagen, jag tog mig igenom det, med en aningen tröttare ögon än vanligt och ett mer segtänkt huvud. Det var helt klart värt det! 

 

Imorgon är jag ledig ifrån skolan, så jag tänkte hänga med min syster, mamma och farmor till vår grannstad Skövde för fika och lite shopping. Så därför blir detta ett random inlägg, för jag ska försöka sova nu så att jag kan börja med att ta mig upp ur sängen i tid. Förhoppningsvis. Försöka.

 

Godnatt.

kärlek.

 

En applåd till mig själv att jag tog mig till skolan idag. Men en lektion var alldeles för mycket begärt. Jag grät inombords, kämpade med att hålla tårarna inne. Lät dom forsa ner för mina kinder inne på toan. Försökte vara okej. Försökte prata med min skakiga röst, men bakom rösten trängde sig fortfarande tårarna fram. Jag vill inte må såhär. Jag vill inte fortsätta vara trasig längre. Det är inte kul. 

 

Jag inte visste om jag skulle bryta ihop i klassrummet eller strax utanför. Jag fortsätte påminna mig själv om att andas. Ett totalt vrak i ett hörn. Underlägsen. Svag. 

 

-----

 

Men det finns änglar här på jorden, dom som jag inte kan sluta vara tacksam för att ha som vänner för att de vet vad jag behöver. Att något så enkelt som en kram oftast är lösningen. Elin åkte till skolan endast för att kramas och få mig på fötter igen. Vad hade jag annars gjort? Resten av dagen har jag träffat Sara, för jag klarar inte av att vara ensam i det här tillståndet. Vi åkte till badhuset, pratade om mer och mindre allvarliga saker, det var längesen jag känt mig såpass avslappnad. Timmarna fortsatte och vi lagade mat, spelade data/tv-spel, åt fruktsallad och kollade på idol. Nu är jag hemma, och jag behöver lugna mina nerver. Imorgon ska jag jobba. Jag ska. Tre timmar klarar jag av. 

Allting är upp och ner, eller kanske ner och upp just nu, jag står iallafall inte stadigt. Jag vet inte vad någonting är längre. Tappat tidsuppfattning, tappat dygnsrytmen, tappat intresset, tappat modet, tappat mig själv. Denna gången så jävla grovt.  Vem är jag? Och vart är det som ni lovade skulle blir bra?

 

Jag undviker allt och alla. Sitter instägd på ett rum och önskar att tiden bara kunde stå stilla är min lösning. Eller att alla minnen, alla händelser, alltihopa bara kunde raderas. Att alla måsten försvann, alla krav. Jag orkar inte gå till skolan eller jobbet. Jag orkar inte träffa mina vänner, jag orkar inte prata med någon, jag orkar inte ens bry mig. 

 

Allting äcklar mig.