Det gör ont inom mig och min röst den tunnas ut, orden blir svagare när tårarna försöker tränga sig fram. Jag har slutat kämpa ensam nu, för jag har insett att det inte längre går. Jag sitter som instängd i ett hörn och jag vet varken om jag ska kräla, krypa eller gå. Ett ända felsteg till och allting kommer vara över. 

 

Jag kan inte hålla fasaden uppe längre, det går inte. Och det sista jag vill är att be andra om hjälp, men jag har inte kunnat bita ihop längre. Jag har varit på skolan idag och pratat med min ikke mentor, även om hon är den som mera känns som det. Jag var i det läget då hela bröstkorgen gjorde ont och jag var påväg att bryta ihop under tiden som vi försökte hitta en lösning. Vi ska avsluta min praktik på KSS och jag ska eventuellt få en ny plats i Skara tills måndag. Det är knappt att jag orkar med det, även om min praktik kanske kommer minskas ner med en vecka, men jag slipper åtminstonne att pendla. En liten tyngd har iallafall trillat ner ifrån min axel.

 

Jag har blivit erbjuden att tala med en kurator, men så långt i mitt handlande har jag inte kommit än. Jag sa bara att jag stänger in mina bekymmer hos mig själv och nog är väl det. Vem vill höra på vad som snurrar runt i mitt huvud liksom? 

 

.....

 

Och mitt i allt, hade jag glömt av att jag skulle på arbetsintervju idag. Om två timmar. Jag är så otaggad men jag tvingar mig ändå att gå dit och se vilka möjligheter de är villiga att ge mig. Det är verkligen en sådan opassande dag. Ugh.

 

Jag har varit sängliggandes hela dagen idag, vilket jag kommer vara imorgon också. Jag var tvungen att ringa till min praktikplats och säga att jag inte kunde komma dit. Det var precis såhär jag inte ville att det skulle bli.

 

In på nattimmarna låg jag och vred och vände på mig, klarvaken men ändå i hopp om att kunna somna. Men sen satte illamåendet igång och allting blev kört. När klockan hade blivit fem på natten började allting lugna sig och jag kunde sova i två timmar innan jag vaknade med illamåendet igen. Ugh, livet. Mina ben har varit för svaga för att gå och hela min bröstkorg har gjort ont. Det är tungt att andas och mat har inte varit lockande under de senaste dagarna. 

 

Jag undrar när det här kommer att få ett slut. 

Finns det ens ett slut?

Livet svämmar över mig och jag drömmer mardrömmar om döden. Ibland är det jag, ibland är det någon annan. Inatt vaknade jag upp i min egna varma pöl av svett, jag har inte kunnat sova ordentligt alls. Tankarna fortsätter att forsa igenom mig och jag har inte längre någon aning om vad det är jag ska lägga mest tid på. Vad ska jag prioritera i mitt liv? Visserligen att jag har lovat mig själv att prioritera skolan, det var därför jag slutade jobba bl a. Men just nu vill jag inte ens resa mig upp ur sängen för att åka till min dumma praktik. Jag trivs inte alls och jag känner mig bara i vägen och ovälkommen, även fastän de säger "hoppas du ska trivas".Det har varit en skit vecka och jag vill inte hålla på i tre veckor till. Jag vill verkligen inte.

 

......

 

Jag fortsätter att lova människor alldeles för mycket, jag lovar dem att vi ska ses, men egentligen vill jag bara ligga begraven under täcket. Jag vill bara vara min egen, men samtidigt vill jag lika mycket vara hos någon med en varm själ som väcker liv i min. Allting går åt helvetet. Jag klarar inte av alla måsten längre, jag behöver få luft, men istället så kvävs jag. Det är över nu. 

 

Igår var jag på min praktikplats för första gången, där gick jag vilse i korridorena och jag möte personal som alla såg likadana ut. Mitt huvud var som vanligt på en annan plats än vad den borde befunnit sig på. Men idag har jag en ledig dag fast jag är tillbaka på platsen i tre dagar framöver innan jag är ledig igen. Jag kommer aldrig orka, för jag är inte personen som går upp klockan fem på morgonen, jag är inte den personen som gillar att gå upp över huvud taget, det här kommer aldrig att gå. 

 

.......

 

Jag är i en sådan situation igen som gör att jag bara vill stanna tiden och kanske till och med spola den tillbaks för några dagar. För jag vill bli bättre på att visa känslor, jag vill bli bättre på att uttrycka mig i ord, men det är svårt att tänja på gränserna när de är minimala. Jag måste lära mig, för jag har bara erfarenhet av känslor som går i tusen bitar. Min trasiga och kalla själ behöver värme. Två beskyddande armar, ett plåster på såren. Men för att klara sig hela vägen behöver man slå sig igenom tio meter tjocka väggar som omringar min kropp. Annars blir jag inte din.

 

 

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev sist, med tanke på att mitt mål är att uppdatera dagligen bara för att rensa skallen ibland. Men jag har känt att jag inte har behövt göra mig av med någonting, för det känns äntligen som om att jag har satt fötterna på marken igen. 

 

Jag roar mig med mina bästa vänner och jag försöker lista ut vad mina känslor vill säga mig. Kanske borde jag sluta anstränga mig, och sluta överarbeta allting. För något jag lärt mig är att det inte hjälper. Jag försöker lyssna på mitt hjärta och jag försöker ge, vad man kallar kärlek, en chans. Det ända som kan gå fel är att jag blir sårad igen. 

 

.....

 

Annars så lever jag alla ungdomars värsta mardröm. Det vill säga att jag är utan mobil. Min laddare har fått nog och vägrar att ge det dyrbaraste jag har ett liv igen. Det här är ju nästan hemskt. 

 

Så idag har jag beställt hem en ny laddare som inte kommer komma hem föräns om si sådär tre dagar. Det kommer bli ett spännande lov det här. Men för att lägga tankarna på annat så ska jag sova hos Sara imorgon tillsammans med Elin. Vet ni vad vi ska göra? Just det, tv-spelskväll. 

 

Det känns som saker och ting börjar gå åt rätt håll nu. Äntligen. Eller kanske iallafall för en stund. Gårdagskvällen var trevlig, för att saker jag tvivlat på tidigare hände tillslut. Jag log på riktigt, och jag kanske gillar det här som är påväg att ske.

 

Min sovmorgon idag började bättre än någonsin även om jag inte fick sova ut ordentligen. Men det gjorde ingenting eftersom jag fick Casper till att somna i min famn förvånadsvärt lätt när jag satt i soffan. Jag tror precis att han lagade de allra trasigaste delarna i min kropp, och jag tror precis att han räddade hela min dag. Kanske var det han som gjorde att jag orkade gå till skolan, att det va han som gav mig kraften till att ställa mig upp och redovisa inför svenska klassen. Jag var så nervös, men läraren var nöjd, och tur var väl det när jag tog modet till att våga blotta min själ. Även om det kanske bara var för en rad eller två. Jag gjorde det. Jag redovisade en text som var personligare än alla andra som jag redovisat. Jävlar vad bra jag är.

Annars så... fortsätter jag att falla sönder. Jag rivs fortfarande itu. Jag tänkte trösta mig själv igår genom att åka till Lidköping för att belöna mig med någonting fint. En present typ. Det blev inte så. Jag blev insnöad i mobilen med luvan över huvudet och hörlurarna i öronen för att ångesten bokstavligt åt upp mig. Hade det inte varit för alla människor så hade jag satt mig på golvet och brustit ut i tårar, men tårarna fick jag istället hålla inom mig. Hela halsen gjorde ont. kroppen gjorde ont, men framför allt själen. Mina rop på hjälp hörs inte längre. De ekar bara mellan tomma väggar. I mitt hopp om att fly, så blev jag inte av med de värsta monstena för en flera timmar senare. 

 

 

Som plåster på såren, eller som en ängel från ovan spenderade jag resten av lördagen hemma hos min syster. Vi spelade Mariocart. Syrran, Kenny och jag. 

 

Jag kände mig bättre och jag sov någolunda. Jag ska inte klaga förutom mer än på snön. Men förutom det så har jag gjort det jag ska göra idag, städa och duscha. Jag är redo för kvällens planer. Även om jag innersinne har en känsla av att de kommer att bli inställda. Jag får vänta och se, fastän tålamodet inte varar länge till. 

 

Ugh.