Jag trycker mina svaga händer mot mitt hjärta. Jag håller tag i mina armar som om att jag kramar mig själv. Monstret inom mig gör mig ännu en gång knäsvag och ber mig att ge upp. ”Detet” gör så att hela min kropp skakar. ”Detet” tänker göra allt för att förgöra mig utifrån och in, men jag fortsätter att göra allt för att förstöra ”detet” inifrån och ut.  Ibland undrar jag varför det blev såhär, eller varför JAG blev såhär. Det där lilla monstret som knackar innanför mitt pannben har så långt jag kan minnas liksom alltid funnits där. Varför?

Jag skyller mitt mående på samhället, på media, på mänskligheten. Alla är så fokuserade på dessa ideal, och på alla dessa förebilder, och vad som är normalt och inte normalt. Återigen ställer jag mig frågan, vad tusan är ens normalt?

Tydligen är normalt att inte sticka ut, och tydligen sticker man ut om man har mer kroppsfett på sig än vad den ”normala” mängden har. Men vem säger att det inte skulle kunna vara normalt att väga lite mer? Det jag menar är att ingenting utav det är varken sunt eller normalt och jag hatar dessa jävla förutfattade meningar om hur man ser ur. För som jag har förstått det så är ordet ”tjock” ett mer negativt laddat ord än vad ordet ”smal” är, och jag kan allvarligt talat inte förstå varför.  Vart jag vill komma är att många blir mobbade för att de är tjocka, de får smeknamn osv osv, och man hyllar därmed den smala människan.

Med det sagt har jag under stora delar utav mitt liv fått höra att jag är för tunn, smal, att jag klarar av att klämma mig igenom små utrymmen med min nätta kropp och att jag inte behöver tänka på vad jag äter därför att de påstår att ingenting händer med mig ändå.

Ingenting sa ni.

Visste ni att så fort någon kallar mig för smal så blir jag varken tacksam eller glad. Det är mobbning, så fort jag tar illa vid mig, vilket jag också gör därför att jag tror att få förstår vilka tankar som hinner forsa igenom mig.

”Jag tänker som en idiot på kalorier, jag ligger och skakar utav ångest efter varje måltid, jag lever med ett destruktivt beteende, jag är missnöjd med min kropp, och jag önskar att jag faktiskt kunde väga mer”

Fortfarande säger ni att ingenting händer med mig.

Jag blundar när jag köper kläder för jag vill inte inse storleken på det jag köper. Men det har under senare tid kommit som ett problem för mig med dessa storlekar när någon säger att jag borde ta en storlek mindre, just därför att jag är så smal.

Sluta säg att jag är smal. Jag vet om det, men jag har också varit smalare. Jag vill inte höra någonting. Sluta kommentera kroppsformen till människor överhuvudtaget. Även om det är någon som du kanske ser upp till eller vill se ut som. Snälla säg ingenting.

För jag vet att det är fler som känner som mig.
Och jag anser att nej, att vara smal, det är inte heller normalt.

Fuck alla ideal.

 

Det är ett par dagar som har gått nu igen sedan senast jag skrev och jag har nu kommit in i min tredje arbetsvecka. Och jobbet, det går väl bra, så fort som jag har kommit dit iallafall. Men tills dess så river ångesten sönder mig i sin allra högsta grad, näsintill strimlar mig. Jag räknar timmarna till min näst kommande lediga dag och jag andas knappt under tiden. Jag drar lättnandens suck när den dagen väl är kommen och får panik över att jag inte tar vara på min lediga tid. Med det sagt så är allting precis som vanligt.

 

Under förra veckan drog ett högtryck in över våran lilla stad och resten utav Sverige, och graderna som gick upp emot trettio grader fick mig att häpna. Jag trivdes som fisken i vattnet, även om jag alltid befann mig på torra land. Frågan ni antagligen ställer er nu är varför? Jo, därför att jag är livrädd för sjöar och hav. På riktigt. 

 

Istället svalkade jag mig lite snabbt med vattenspridare eller vattenflaskor och det dög gott och väl för mig. Och på tal om sommarens fem dagar med hetta hade jag modet till att gå barärmat, vilket jag inte hade alls förra sommaren utan svettades under långarmade tröjor eller hade någonting hängades över armen som på något deskret sätt skulle täcka mina dumheter. I nu läget orkar jag inte riktigt bry mig mer, jag bryr mig mindre om  allt och jag orkar inte längre lägga kraft på flera års ohälsa. I grund och botten kommer det alltid finnas där, för annars så skulle jag inte må såhär som jag gör idag. Men jag försöker på något sätt att lägga det bakom mig och jag tror att det är dags nu att skapa egna fotspår. Mina fotspår.