Det är väl ungefär lite såhär som jag ser ut nu för tiden. Inte med så mycket ork till att lägga tid på mitt utseende.Mina ögon dör ut, och likaså mitt leende. Men vem har sagt att man måste se modellsnygg ut när man inte mår hundra procent bra? 

 

Jag knuffas som vanligt omkull av hårda vindar eller återvänder till vad jag kallar helvetet när mina hinder blir för svåra. Jag blir tillsagd att bita ihop de sista månaderna innan skolan tar slut, men inte ens det klarar jag av. Jag har fått möjligheten till att få stöd och hjälp, att få en samtalskontakt, och att reda ut det ena med det andra, men jag accepterar inte hjälpen. Jag är inget "tycka synd om" objekt, jag blottar inte mina känslor öppet face to face, jag blottar endast mina känslor här på min blogg, det är det närmsta till att "öpnna upp mig" som jag kommer att komma, någonsin. 

 

..... 

 

Det har blivit fredag, men jag kan ändå inte slappna av. Mina tankar går på högvarv som om att jag hade miljoner saker att göra. Fast det kanske är så, jag borde ha högar uppradade med saker att göra med tanke på allt jag skjuter undan. Suck. Hjärnan har redan hoppat in och ställt in sig i ångestläge ända fram tills påsk.

 

Som vanligt slutar mina glädje rus med att tårarna strömmar ner från mina kinder. För är det inte det ena så är de det andra som får mig att sjunka till botten. Ibland verkar det nästan så att jag ska behöva be om ursäkt över att jag finns. Och så långt som jag har förtstått det, så ska det inte behöva vara så. 

 

 

Alldeles för ofta önskar jag att jag befann mig någon annanstans där mänsligheten inte ens existerade. Att jag just i denna stund skulle ta mina sista andetag. Att få gå och lägga sig men aldrig vakna upp till en ny dag igen. Jag undrar vilka som skulle bry sig, och vilka som skulle gråta floderna åt mig som jag nästintill gör varje kväll. Vilken betydelse har jag egentligen när jag bara känner mig som luft? 

 

-----

 

Jag vet inte längre hur jag ska orka kämpa vidare när mina drömmar blir nertrampade och jag får, vad som känns som ett knivblad i bröstkorgen. Allting känns bara hopplöst och omöjligt. Allting blir bara fel även om jag försöker att göra rätt. Hur gör man nu när man har provat på 371 olika sätt? 

 

 

Tack Håkan.

Men det fungerar inte.