Jag har besegrat första dagen på praktiken även om det är knappt. All information ekade runt i mitt huvud samtidigt som jag oartigt fastnade med blicken. Personen som pratade med mig måste trott jag varit dum i huvudet när jag utan anledning slängde fram världens falskaste jätte leénde. Jag borde inte befinna mig på dessa ställen, för inom mig rusar paniken, och luften känns svårare att andas. Tunnelseendet kommer fram, och jag hör fortfarande ingenting. Bara hjärnspökenas krafsande på insidan av mitt huvud.

 

Jag behöver en paus. Höstlovet har varit välbehövligt men inte tillräckligt långt när jag mumlar för mig själv eller får ångesten att gå ut över andra. Jag gnyr som en tre åring, och hoppar omedvetandes upp och ner för att på något sätt lugna mig. Vet inte om det fungerar så bra.

 

Ikväll sitter jag i en lägenhet i Lidköping, hos min syster. Har nog inte verkat det minsta tacksam idag. Fast det är jag. Sitter just nu i min bäddsoffa och försöker skriva detta inlägg på deras surfplatta. Det tar sin tid och jag om någon borde verkligen sova. Alarmet är ställt på 05:50... ugh!!

 

Dax för mig att säga godnatt.