4. Dog någon som stod dig nära?: Nej

6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?: Jag vet inte riktigt, en utomlandresa kanske, till varmare bräddgrader. 

7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?: 22 mars

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?: Mina vänner, alla resor, alla "utflykter", allt det där spontana.

 

16. Vad önskar du att du gjort mer?: Tagit vara på tiden

18. Hur tillbringade du julen?: Hemms hos mormor tillsammans med resten av släkten.

21. Bästa boken du läste i år?: Har nog inte läst ut en hel bok faktiskt. 

22. Största musikaliska upptäckten?: Ingen. 

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?: Min goa kamera

25. Något du önskade dig men inte fick?: Naa, att ha ett körkort strax efter 18-årsdagen kanske.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?: Hade sommaravslutning med klassen ute vid sjön och kalas med släkten.

 

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?: Det finns det säkert.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?: Vet inte, enkel?

29. Vad fick dig att må bra?: Mina vänner, och flera.

30. De bästa nya människorna du träffade?: Enda nya människan, Casper. 

 

 

Jag försökte och det gick väl sådär. Jag drog fram min dammiga keyboard häromdagen, bestämde mig för att öva in en låt och ja, här är den. Eftersom jag inte kan läsa noter så tackar jag youtube för att det finns. Haha. 

 

 

 

In på nattimmarna låg jag och såg på dettta klipp, en timme och tolv minuter långt, jag blev helt häpnad, låg med ögonen uppspärrade och hakan hängandes ner till knäna. Det är fan sinnessjukt vilken kraft strömmande vatten kan ha. Jag minns år 2004, att första gången jag såg katastrofen på nyheterna tyckte jag att det var coolt, helt fantastiskt om jag får uttrycka mig så, men då vad jag bara åtta år, jag visste inte mer. 

 

Idag är det tio år sedan, tio år sedan tio tusentals miste livet, och miljontals miste sina hem, samt blev allvarligt skadade. Sverige förlorade hundratals med invånare. Jag kan inte förstå det, jag är nog i mer chock nu, än vad någon annan var året det slog till. 

 

Jag låg med tårar i ögonen under hela klippet, kände medlidande för de som förlorade sina barn, sina älskade, eller annan anhörig. Jag bli skakig. Trettio minuter in i videon ser man hur ett barn står på stranden, antagligen helt faschinerad utav vågen, men hade ingen aning om kraften, ingen aning om att semesterparadiset hade blivit helvetet. Min första tanke var "han är definitivt en utav de alla barn som dog". Jag skakar fortfarande. Det gör nästan ont i magen, eller, det gör ont i magen. 

 

Jag kan förstesälla mig paniken, skräcken över att man kommer dö och att man flyr för sina liv. Det är bara så jävla hemskt och så jävla overkligt. I nu läger tänker jag "tänk om samma katastrof skulle uppstå igen tio år senare?" , hur skulle man hantera det då? Jag vet inte. Ingen vet. 

 

Det jag vill, är att skänka en tanke till alla de som förlorade livet, och även till alla de som blev inblandade. Och jag tycker att ni som läser, även borde kolla på klippet, det är värt tiden, för man får sig en riktig tankeställare. 

 

Till skillnad från gårdagen så har detta varit en bra dag, för att den har inte bestått av tårar, tårar och ännu mer tårar. Det är dessutom svårt att inte ha det bra när man umgås med Elin. Vi har blivit två par tv-spelsnördar som spelar allfrån fightspel och bilspel till little big planet. Det är ju underbart. Vi är underbara. 

 

På tal om gårdagen, och för att gräva lite på ytan. Jag föll pladask igår och kände mig lite som bambi på hal is. Oavsett hur många gånger jag försökte resa min kropp så brast jag i tårar som sedan torkade in i min hud därför att jag inte orkade torka bort dom. På bilden ovan sitter jag fortfarande med tårar i ögonen, och den bilden fick också bli en del av instagram med ett citatet "It's so hard keeping track of what's gone wrong" från en utav mina favoritlåtar. Jag är så totalt hopplös när jag är ensam, jag går sönder då, jag kvävs.

 

......

 

Nu har jag två dagar kvar i skolan innan mitt jullov. Knappt att jag orkar, men jag ska bannemej befinna mig på skolan. Två dagar. Got it. 

 

När vi ändå talar om dagar, det är sju sådana kvar till julafton och fjorton till nyårsafton. Fyfan vad jag inte längtar. 

Äntligen är det fredag, verkligen fredag. Det var inte fredag i onsdags, och inte heller i torsdags som jag inbillat mig hela denna veckan. Idag är det fredag, och jag har gjort min sista redovisning för detta året. Jag pustar ut lite grann. Men bara lite. En vecka kvar sen har jag jullov. Ett lov jag helst bara vill vara isolerad ifrån omvärlden, inte göra någonting, inte behöva tänka på någonting. Men så kommer det tyvärr inte vara. Jul och nyårstressen hänger fortfarande runt mina axlar, likaså allting annat. 

Men det ska jag ju inte tänka på nu. Jag ska blunda de sista 10 minutrarna på bussen, leka med min favorit kille och äta tacos med de bästa personerna som finns i mitt liv. 

 

Likt en annan dag så faller jag. Jag är vaken långt inne på nattimmarna igen, jag sover knappt för allting inom mig håller mig vaken. Känslan av av att någon ständigt står och stirrar på mig så fort jag stänger ögonen går inte att undvika. Känslan av att jag inte är ensam i detta rum är skrämmande. Jag lägger märke till alla ljud, till alla rörelser som jag inte är delaktig i. 

 

Jag spelar sims där jag inspireras av att bygga andras hem jag varit hos i verkligeheten, jag lyssnar på musik, jag gör allt jag behöver för att inte ligga i min säng och endast tänka på saker jag inte borde. Som att jag aldrig kommer orka ta tag i körkortet, som att jag aldrig kommer orka söka jobb, som att pengarna kommer ta slut. År 2015, du är inte oväntad, men ändå är du det. 

 

I nu läget tänker jag på julafton, på nyår, på studenten. Jag svettas i min ångest för någonting som egentligen kanske är det allra bästa på hela året, för hela livet. Jag kan inte se min egna glädje, allting jag ser är en folkdimma, ett kaos, och en förvirrad Freddie. Om ett halvår känns det som att mitt liv är över. 

 

Jag vill inte fundera, jag vill veta. 

 

Kanske ska jag ta och spela lite mer sims, (som om fyra timmar inte har varit nog), eller så ska jag öppna en utav mina fem oöppnade premiumtidningar. Kanske sätter jag mig och klingar lite på mitt keyboard eller så ligger jag bara vaken och stirrar ut i tomma intet. 

 

Föresten, jag har redovisat på engelska idag, pratat om drogmissbruk, nämen gud vad jag är bra.

Igårkväll flydde jag fältet för att tårarna envist trängde sig ut ur mig. Jag orkade inte kaoset, jag orkade inte att ångesten och de mänskliga orden tog mig levande. Så jag försvann ut i regnet, gick på de minst befolkade gatorna med högsta musiken i mina lurar och kände hur mina ben blev allt svagare. Jag ville rensa tankarna, ville rensa hela själen men livet klängde fast runt mina axlar. Istället för att gå hem gick jag till Elin, (även om det nästan känns som mitt hem). Det är hon jag behöver för att andas, för att leva, för att orka. Jag stannade kvar över natten, även om det så blev en sömnlös en, men jag hade en fin katt som jag delade sängen med. 

 

 

Den här bilden hittade jag igår, den är sisådär ett halv år gammal och fotograferad av bästa Elin. Jag gillar den, det gör jag, även fast jag i vanliga fall hatar att se på mig själv. Jag skulle kunna byta bort alla mina bilder och ha denna som profilbild. För tjejen ovan är helt awesome. Ja jag vet, det är fel att tala om sig själv, men jag är så jävla stolt. Och nu låter jag som värsta egoisten också. 

 

Nej, men det jag menar är. Att jag är glad över alla motgångar som jag fått gå igenom. Det har format den personen som jag är idag. Den blyga, tysta och osäkra personen är ett par milstolpar bort. Idag känner jag mig självsäker, sprallig och tolerar inte att ta skit. Jag minns att jag tyckte att allas åsikter spelade roll förut och att jag brydde mig mer om utseendet än någonting annat. Jag var såpass utseendefixerad att gå utanför dörren utan smink var något som aldrig skulle hända, därför att bakom tjocka lager av smink kunde jag gömma mitt trötta, spöklika ansikte. Idag orkar jag knappt göra iordning mig, men vet ni vad? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag är född för att se ut såhär.

 

Jag vet att anledningen förr till min utseendefixering var för att jag ville passa in, jag ville inte vara en tönt, en nolla, och den som blev illa omtalad bakom ryggen. Men jag gillar att vara en tönt, en pajjas, de är den jag är, och jag kan inte ändra på mig mer än att bli den personen jag egentligen är och inte den som alla andra vill att jag ska vara. SÅ DET SÅ. 

 

Jag delar ut ännu ett fuck off, till alla ni som säger att jag har förändrats. Antagligen kände ni bara inte mig.