Likt en annan dag så faller jag. Jag är vaken långt inne på nattimmarna igen, jag sover knappt för allting inom mig håller mig vaken. Känslan av av att någon ständigt står och stirrar på mig så fort jag stänger ögonen går inte att undvika. Känslan av att jag inte är ensam i detta rum är skrämmande. Jag lägger märke till alla ljud, till alla rörelser som jag inte är delaktig i. 

 

Jag spelar sims där jag inspireras av att bygga andras hem jag varit hos i verkligeheten, jag lyssnar på musik, jag gör allt jag behöver för att inte ligga i min säng och endast tänka på saker jag inte borde. Som att jag aldrig kommer orka ta tag i körkortet, som att jag aldrig kommer orka söka jobb, som att pengarna kommer ta slut. År 2015, du är inte oväntad, men ändå är du det. 

 

I nu läget tänker jag på julafton, på nyår, på studenten. Jag svettas i min ångest för någonting som egentligen kanske är det allra bästa på hela året, för hela livet. Jag kan inte se min egna glädje, allting jag ser är en folkdimma, ett kaos, och en förvirrad Freddie. Om ett halvår känns det som att mitt liv är över. 

 

Jag vill inte fundera, jag vill veta. 

 

Kanske ska jag ta och spela lite mer sims, (som om fyra timmar inte har varit nog), eller så ska jag öppna en utav mina fem oöppnade premiumtidningar. Kanske sätter jag mig och klingar lite på mitt keyboard eller så ligger jag bara vaken och stirrar ut i tomma intet. 

 

Föresten, jag har redovisat på engelska idag, pratat om drogmissbruk, nämen gud vad jag är bra.