29 Oktober 2013
Sommarbilden är med utan någon anledning alls.
Ännu en gång har jag raderat mina inlägg. Det började med att jag gick igenom och tänkte vilka jag skulle spara. Kom fram till att inget var att spara, inläggen är inget att komma ihåg och speciellt inte nu, egentligen aldrig. Jag lämnade kvar mitt senaste för att veta vart jag försökte sluta.
Jag ska jobba mig framåt, även om det så sker i myrsteg eller i jättekliv. Alla små bra förändringar är ett tecken på framgång, och det är det jag vill ha.
Kanske borde hela bloggen sluta existera, men existerar inte den så existerar inte jag. Då blir jag som en vilsen hund, om inte värre, för jag måste skriva. Skriva för att inte överbelasta mig själv och inte låta hjärnspökena kontrollera mig alldeles för mycket, åtminstonne mindre..
Okej, framåt ska jag. Hur ska jag fixa det?
Jag vet inte.
Bra. Jätte bra. Egentligen inte bra alls.
Jag måste skriva några mål.
25 oktober 2013
Det gör ont att försöka se glad ut, att verka oberörd, att jag är okej. Men livet suger, det är allt jag hör. Ångesten vill inte försvinna och dessa hjärnspöken kan inte sluta existera. "Hatar livet lika mycket som livet hatar mig" fortfarande är det hjärnspökena som talar.
Jag dör. Bokstavligen.
Det känns som att jag lever i tusen världar, även om jag upplever samma dag om och om igen. Ständig ångest, stress, panik, tårar och absolut ingen ork till något. Förstår inte hur det kunde bli såhär.
Jag har varit ledig idag och är det en hel vecka framåt. Jag borde vara nöjd, se fram emot ett härligt lov precis som alla andra. Istället oroar jag mig för att inte hinna göra det som jag vill därför att jag vet att ångesten kommer att hindra mig. Jag vill ju träffa människor, både nya personer och de som står mig nära. Det får bli veckans utmaning.
Breathe in, breathe out.
----------------------------------
sdkjfgjopsdlkfjfsldföl - vet fortfarande inte vad jag ska göra.
