Ännu en gång har jag raderat mina inlägg. Det började med att jag gick igenom och tänkte vilka jag skulle spara. Kom fram till att inget var att spara, inläggen är inget att komma ihåg och speciellt inte nu, egentligen aldrig. Jag lämnade kvar mitt senaste för att veta vart jag försökte sluta. 

 

Jag ska jobba mig framåt, även om det så sker i myrsteg eller i jättekliv. Alla små bra förändringar är ett tecken på framgång, och det är det jag vill ha. 

 

Kanske borde hela bloggen sluta existera, men existerar inte den så existerar inte jag. Då blir jag som en vilsen hund, om inte värre, för jag måste skriva. Skriva för att inte överbelasta mig själv och inte låta hjärnspökena kontrollera mig alldeles för mycket, åtminstonne mindre.. 

 

 

Jag måste skriva några mål.