Söndag 6 april
Denna äckliga känslan av ångest, ett sådant obehag. En vilsen själ som vandrar här på jorden. Jag har tårfyllda ögon medans andra njuter i trevliga diskutioner fyllda med skratt. Pratar om livet. Och här sitter jag insnöad i min mobil. Jag är otrevlig i sociala sammanhang. Har inte klämt ut mig mer än ett fåtal par ord, för egentligen vill jag inte vara här. Vill inte vara kring alla dessa människor, inte samtidigt. Allt är overkligt men ändå verkligt. Jag önska jag kunde förklara. Men jag är stum.
Det känns som att alla blickar är riktade mot mig, även om fallet kanske inte är så. Jag kramar om kuddar och mjukisdjur, börjar undra när detta ska få ett slut, för jag vet inte vad som händer längre. Mina känslor har försvunnit, eller så är jag överkänslig, jag vet faktiskt inte. Jag saknar något, någon. Är beroende av kramar men vågar inte ta initiativ till att slänga mig runt någons armar. Även om det är något som skulle ge mig lugn.
Jag borde lägga ifrån mig mobilen nu och vara närvarande i detta kalas. Men jag har ingen lust till att prata, ingen lust till att få ögonkontakt. Jag vill blunda för en stund. Pausa, eller snabbspola. Andas. För luften den är kvav.
Kommentarer
Trackback
