En liten del utav mig går sönder. Jag blir aldrig hel. Idag har jag inte orkat leva, även om det är det jag har varit tvungen att göra. På jobbet har jag velat bryta ihop i tårar och velat säga till varenda männiksa att bara låta mig vara. Jag har trots detta försökt hålla en mask för människor jag träffat men egentligen inte velat. Jag är förstörd, och det visar mina krigsskador. Jag skäms för att berätta sanningen. Om ett halvår planerar jag att tatuera mig för att symbolisera kriget med mig själv. "Fighter"  

Efter det kan jag kanske åtminstone försöka vara som en normal människa.