Min kropp har slut på krafter. Jag sover för lite, äter för dåligt och anstränger mig för mycket. Under de senaste två veckorna har jag varit ledig två dagar och det är inte ens i sträck. Jobbschemat har kommit upp i 45 timmar per vecka och jag märker att det börjar bli för mycket, jag vill bara inte inse det. Jag gör det för pengarnas skull så att jag som småningom ska kunna flytta. Dvs snarast möjligast. Jag vill utmana livet och leva det på mitt sätt och inte på andras villkor. Jag vill känna att jag faktiskt andas och inte kvävs av stressen jag känner inom mig. Det är mitt mål.  Jag mår bra så länge jag andas, okej. Inga mer frågor på det. Tack. 

 

Idag fantiserade jag och Elin om en god lunch på andrum i Göteborg. Tågresa. Mat. Bästa stan. Därför åker vi dit imorgon för att jag vet att vi båda behöver det. Jag hoppas bara att jag kommer orka. Vilket jag borde göra om jag kommer till sängs. Men än så länge slår hjärtat hårt mot min bröstkort och hela kroppen går i uppror. Numera hatar jag kvällar, jag önska att det fanns en av och på knapp när det gäller att somna. För sova det är skönt, det är inget fel med det. Det är bara vägen dit. Precis som allting annat.

 

Kom igen.