Annars så... fortsätter jag att falla sönder. Jag rivs fortfarande itu. Jag tänkte trösta mig själv igår genom att åka till Lidköping för att belöna mig med någonting fint. En present typ. Det blev inte så. Jag blev insnöad i mobilen med luvan över huvudet och hörlurarna i öronen för att ångesten bokstavligt åt upp mig. Hade det inte varit för alla människor så hade jag satt mig på golvet och brustit ut i tårar, men tårarna fick jag istället hålla inom mig. Hela halsen gjorde ont. kroppen gjorde ont, men framför allt själen. Mina rop på hjälp hörs inte längre. De ekar bara mellan tomma väggar. I mitt hopp om att fly, så blev jag inte av med de värsta monstena för en flera timmar senare. 

 

 

Som plåster på såren, eller som en ängel från ovan spenderade jag resten av lördagen hemma hos min syster. Vi spelade Mariocart. Syrran, Kenny och jag. 

 

Jag kände mig bättre och jag sov någolunda. Jag ska inte klaga förutom mer än på snön. Men förutom det så har jag gjort det jag ska göra idag, städa och duscha. Jag är redo för kvällens planer. Även om jag innersinne har en känsla av att de kommer att bli inställda. Jag får vänta och se, fastän tålamodet inte varar länge till. 

 

Ugh.