Igår var jag på min praktikplats för första gången, där gick jag vilse i korridorena och jag möte personal som alla såg likadana ut. Mitt huvud var som vanligt på en annan plats än vad den borde befunnit sig på. Men idag har jag en ledig dag fast jag är tillbaka på platsen i tre dagar framöver innan jag är ledig igen. Jag kommer aldrig orka, för jag är inte personen som går upp klockan fem på morgonen, jag är inte den personen som gillar att gå upp över huvud taget, det här kommer aldrig att gå. 

 

.......

 

Jag är i en sådan situation igen som gör att jag bara vill stanna tiden och kanske till och med spola den tillbaks för några dagar. För jag vill bli bättre på att visa känslor, jag vill bli bättre på att uttrycka mig i ord, men det är svårt att tänja på gränserna när de är minimala. Jag måste lära mig, för jag har bara erfarenhet av känslor som går i tusen bitar. Min trasiga och kalla själ behöver värme. Två beskyddande armar, ett plåster på såren. Men för att klara sig hela vägen behöver man slå sig igenom tio meter tjocka väggar som omringar min kropp. Annars blir jag inte din.