Natten har varit lång, tung och förjävlig. Två händer trycktes ständigt mot min hals, det var iallafall så det kändes. Jag kröp ihop till en bollliknande form, mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag vaggade fram och tillbaka, jag drog kudden över ansiktet och jag slet av mig håret. Jag skakade, jag ville skrika. Det handlade om att leva eller dö. Ett sånt jävla bakslag. Ett sånt jävla krig. Tårarna kom i floder. Jag ville bara inte mer. 

 

Igår kväll kändes allting som slutet. För när livet kräver för mycket så slutar bara min kropp att fungera, den stänger av,den orkar inte kämpa längre. Den ville ge upp. Men grejen är den, jag tänker inte ge upp, för jag ska fan klara det här. Även om jag inte har hittat rätt väg än, hoppas jag tillslut att kunna få nå fram. Jag måste det, jag har mål att nå. Så som att åka till Australien. Det är typ det ända jag vill. 

 

.......

 

Men lite glädje i det hela. Idag fick jag ett brev, alltså inget vanligt tråkigt brev på någon räkning eller från någon annan jävla skit. Jag fick ett brev utav min kusin. Först reagerade jag inte vad som stod på kuväret "Familjen Åkervall" , jaha men okej, det är väl något annat jävla tråkigt skitbrev. Jag fortsatte att titta på det, men varför har mamma inte öppnat? "Fredrika Åkervall" ... jahaa. Var det från Elin? Var det från en gammal vän? Var det från farmor? ... Magen vrängde sig ett tag. Jag öppnade. Innanför låg ett pappersark med en bild på min kusin och hennes sambo. "Spara datumet, mer information kommer". Jag vet inte, jag både jubla och var förskräckt i samma ögonblick när jag tycktes ha listat ut det. Men varför var det personligt skrivit till mig? I mitt namn. Jag förstår ingenting, och jag väntar redan ivrigt på mer information som väntades att komma. JAG VILL VETA NU.