De senaste två dagarna har jag sovit fram tills att klockan blivit halv tolv. Jag har förflyttat mig ifrån sängen och ersatt den med soffan. Jag har sett på tvprogram i över fem timmar i rad och sedan bytt ut tv:en till datan, och mobilen, den finns liksom alltid där. Jag snöar in mig i musikens värd, tillsammans med bilder och min egna fantasi. Jag får frestande mail om studier och jag får facebook meddelanden från människor som får mig att vilja slänga mobilen i väggen. Jag får panik på människor och jag får panik på framtiden. Fortfarande tänker jag på körtkort, jobb och kärlek. 

 

Jag har sumpat en stor del utav mitt liv denna sommaren. Jag prioriterade jobbet som nu har fått mig att gå i väggen. Jag valde bort mina vänner, jag tryckte undan varje levande varelse. Jag som skulle övningsköra i sommar, och se till att ha körtkortet i handen innan det nya året. Det har jag ju inte. Jag sitter här mer stressad än någonsin, men jag kan inte se igenom mina rädslor. De har blivit så många den senaste tiden. Det är därför jag sitter här, inne på mitt rum, och knappt kan andas. För inte ens här känns det säkert.

 

Men mest av allt tänker jag på kärleken. Att ha någon att dela livet med, att ha någon som kan ge mig allt. Jag är trött att bli sårad av människor jag släppt in på livet, utan jag vill ha någon som stannar, någon som är glad över att ha mig. Fast finns det ens någon som kan älska mig när jag inte ens kan älska mig själv? 

 

Hmm.. imorgon ska jag iallafall ta mig ut ur lägenheten, träffa Sara och Elin, prata om allt och ingenting. Spela spel. Äta popcorn och baka. Jag behöver det.