Jag är trött och sårbar. Skör som en liten blomma. Fäller en tår för allt och slår ut klor åt den som kommer mig nära. Känslan av ensamhet får mig att gå högt i tak. Samtidigt som jag visar noll intresse för människor väl finns omkring mig. Jag är vilsen och är rädd. Känner mig hopplös på något sätt. All min kraft har jag tappat i samband men mina tårfyllda nätter. Jag vet inte längre vad min motivation är. Har jag någon kvar? Har jag någonsin haft det?

 

Mesta dels av min vakna tid är jag tankspridd. Små saker kan bli stora och stora saker kan bli små. Jag försöker inse att jag faktiskt snart är vuxen. Något jag alltid velat bli. Kunna bestämma över mig själv. Gå min egna väg. Snart är jag där, om lite mer än två månader. Vill ha frihet. Jag tror det är min motivation.

 

Idag har jag varit på en lektion och därefter sovit i timmar under mitt tjocka täcke med mjukisbyxor och hoodtröja för att hålla värmen. Haft oändligt massa ångest. Varit otillgänglig, och irriterat mig på det mesta. Har helst inte velat att någon ska ha pratat med mig alls. 

 

Utmanade mig själv att åka till min syster tillsammans med min familj där jag stirrade ut genom bilrutan under hela vägen dit och tillbaka. Okontaktbar. Enda personen som fått mig le idag är Casper. Oskyldig liten bebis som ligger och fiser i mina armar. Hade jag varit ensam skulle jag fällt de tårar jag höll inne. Jag är bara ett vrak. Riven itu. Ensam.