Livet är en dimma. En tjock vit dimma. 

 

Ljuden som kommer ifrån omgivningen påverkar mig inte alls. Fast ändå en hel del. Jag sitter orörlig i en av skolans fåtal soffor. Sjukanmäld. Men inte hemma. Egentligen inte sjuk. Bara ångestfull och vilsen. Lite trött på livet. Lite trött på skolan. Frånvaron ökar allt efter som jag inte orkar mer. Det är inte bra. Det vet jag. Dock orkar jag inte bry mig här heller. Sjukanmälde mig till jobbet också. På ett sätt känner jag en lättnad, men i nästa sekund är känslan inte densamma. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

 

Verkligheten blir overklig.

 

Jag vet att jag är illa omtyckt av många. Jag vet att jag inte brytt mig om det tidigare förens nu, då blickar bara blir mer kränkande, mer skrämande, mer overkligare. Just nu vill jag sjunka ner under jord och mark. För vad gör man inte när läraren från lektionen som jag inte gått på passerar förbi? 

 

Ugh. 

 

Mitt hår är förstört. Eftersom att jag hela tiden rycker sönder det för att lugna mina nerver. Det är också det jag gör just nu. Sitter och drar i mitt hår varje gång någon går förbi. Blicken är fokuserad på golvet. Eller åt motsatt håll som personen kommer ifrån.

 

Hmm... Jag svamlar. 

I väntan på Elin.