Imorgon ska jag åka med syrran & Co. till västkusten. Någonting jag som försökt att se fram emot hela veckan, och det är någonting jag verkligen gjort. Samtidigt som jag får ont i magen över att bara vara ivägen. För det är sådan jag är, jag känner alltid att ingen uppskattar min närvaro. Jag är ett problem. 

Det är på tiden att jag slutar tvivla på nig själv. Även om det är lättare sagt än gjort. Jag vet inte. Kanske är jag gjort för ensamheten eftersom allting annat skrämmer mig. 

Livet skrämmer mig. Verkligheten. Sanningen. Mest livet. 

Förövrigt ligger jag dötrött i soffan och kokar. Trots det har jag fortfarande täcket över mig. Behöver någonting att krama om. Någonting att gömma mig i. Det är dax att lämna staden, och fly not nya vyer. Ja det är precis det jag är påväg att göra nu.

Godnatt!