Igårkväll flydde jag fältet för att tårarna envist trängde sig ut ur mig. Jag orkade inte kaoset, jag orkade inte att ångesten och de mänskliga orden tog mig levande. Så jag försvann ut i regnet, gick på de minst befolkade gatorna med högsta musiken i mina lurar och kände hur mina ben blev allt svagare. Jag ville rensa tankarna, ville rensa hela själen men livet klängde fast runt mina axlar. Istället för att gå hem gick jag till Elin, (även om det nästan känns som mitt hem). Det är hon jag behöver för att andas, för att leva, för att orka. Jag stannade kvar över natten, även om det så blev en sömnlös en, men jag hade en fin katt som jag delade sängen med.