Jag gör verkligen allt för att kunna hantera ångesten. Jag åker och bowlar trots att bussresorna är tunga. Jag försöker le, men när det ända jag känner är smärta så är det svårt. Jag vill märkas, på ett bra sätt. Jag vill ha kramar, för att det är fortfarande det ända som hjälper. Jag har fått helg, men jag kan inte njuta utav det. Jag vill känna mig normal, utan att behöva tänka på allt det här som får min värld att rasa. 

 

Jag är påväg hem i en buss fylld av människor. Jag gillar inte att sitta tätt inpå främlingar. Men jag har tyvärr inget annat val. Jag ska hem och lägga mig i sängen & troligtvis sitta uppe hela natten och spela Sims. Det är min andra metod att ta till när inga kramar finns i närheten. Därför att ibland är det kul att leva drömlivet men också motsatsen bland alla simmar. Livet har sina vändningar, även där. 

 

Jag orkar inte skriva mer, för nu är inte tårarna långt ifrån att brista ut.