Jag försöker gå vidare, försöker lämna det förflutna. Delar utav mig rivs hela tiden isär som egentligen ska hålla mig hel. Tänk om jag inte hade varit så självisk, så självupptagen. Tänk om jag verkligen hade försökt. Hade vi fortfarande haft kontakt då? Eller hade jag ändå suttit här övergiven och ensam, eller var det så enkelt, att det var mig det var fel på?

 

 

Det gör ont att se dig gå vidare medans jag fortfarande står och trampar i samma grop. Hur går man vidare från något som hela tiden upprepas? Jag klarar det inte.

 

....

 

Jag förstår inte hur det kan kännas så lätt.

 

Idag är jag ledig ifrån skolan. Det är "studiedag". En dag jag borde ta till vara på. Men gör jag det? Nej. Istället längtar jag till något helt overkligt.. Igår blev allting för mycket. Jag tog mig bort från verkligheten genom att somna i en minut eller två på lektionen. Hade panikångest bara någon timme innan jobbstart, världens sötaste hundvalp botade mig. Jag lever.