Påskaftonen vände sådär lite plöstsligt vid nio tiden på kvällen när alkoholen tog kraft. Allt eftersom klockan gick kunde man gå vingligt fram och tillbaka över lundsbrunns mörka gator. Man kunde få busschaffören till att stanna intill vägen två gånger för att vi betedde oss som djur enligt denne. Man kunde gå av två hållplatser tidigare och springa 50 meter för att kunna kissa bakom en conteiner. Efter det blir minnet desto svagare. Vi går längs med gatan, jag knyter skor helt fel sittandes på rumpa mitt inne i stan på asfalten. Vi står i en kö som känns som en evigheten och jag kände mig som puttekulan i ett "ping pong" spel (?). Man kan komma förbi första vakten tills man tillslut faller in i ett hörn.

 

"Den här tjejen kan inte längre stå, ta ut henne" 

 

Två vakter ställer mig intill en vägg och lämnar mig där för en kort stund. TIllslut kommer de tillbaka när benen ger vika. De håller upp mig samtidigt som jag skickar obegripliga sms. Jag börja undra hur fan jag hamna här när jag egentligen bara ville sova. Så jag stängde ögonen. "Eyy tjejen, du får absolut inte somna"... Nähä. Skit it då tänkte jag. Chelsie som befann sig innanför dörrarna skickar likaså hon obegripliga sms och ber mig att klättra över något jävla staket. Jag fattar inget. I nästa stund ser jag pappas fula ÖIS mössa och mammas röda jacka.

 

Helvete. Vafan är det här för flippad dröm?

 

Minnesluckorna kommer och går, jag hamnar i sängen. Jag trillar ner igen med huvudet före i hinken som mamma ställt brevid sängen. Jag klättrar upp igen. Jag ligger och skakar av kyla i min säng som om jag hade fått elstötar in i min kropp. Minns att jag slagit huvudet i väggen alldeles för många gånger och jag undarar hur många blåmärken denna påskafton egentligen hade att bjuda på.

 

Jag vaknar upp, jag ligger i min säng, det är ljust ute. Är detta en konstig dröm jag fått ihop mitt på ljusa dan? Jag sträcker mig efter mobilen som hade dött. Tillslut får jag fram klockan. Den va åtta på morgonen. Helvete. Detta har hänt på riktigt.