Det gör ont inom mig och min röst den tunnas ut, orden blir svagare när tårarna försöker tränga sig fram. Jag har slutat kämpa ensam nu, för jag har insett att det inte längre går. Jag sitter som instängd i ett hörn och jag vet varken om jag ska kräla, krypa eller gå. Ett ända felsteg till och allting kommer vara över. 

 

Jag kan inte hålla fasaden uppe längre, det går inte. Och det sista jag vill är att be andra om hjälp, men jag har inte kunnat bita ihop längre. Jag har varit på skolan idag och pratat med min ikke mentor, även om hon är den som mera känns som det. Jag var i det läget då hela bröstkorgen gjorde ont och jag var påväg att bryta ihop under tiden som vi försökte hitta en lösning. Vi ska avsluta min praktik på KSS och jag ska eventuellt få en ny plats i Skara tills måndag. Det är knappt att jag orkar med det, även om min praktik kanske kommer minskas ner med en vecka, men jag slipper åtminstonne att pendla. En liten tyngd har iallafall trillat ner ifrån min axel.

 

Jag har blivit erbjuden att tala med en kurator, men så långt i mitt handlande har jag inte kommit än. Jag sa bara att jag stänger in mina bekymmer hos mig själv och nog är väl det. Vem vill höra på vad som snurrar runt i mitt huvud liksom? 

 

.....

 

Och mitt i allt, hade jag glömt av att jag skulle på arbetsintervju idag. Om två timmar. Jag är så otaggad men jag tvingar mig ändå att gå dit och se vilka möjligheter de är villiga att ge mig. Det är verkligen en sådan opassande dag. Ugh.