Inatt sov jag med sänglampan tänd. Kanske var det för att jag såg en mänsklig skugga, kanske för att jag vet att jag inbillar mig men ändå inte kan låta bli. Spegeln i mitt rum reflekterar alla ljus, fast också bidrar den med ännu flera skuggor. Och mitt i allt, befinner jag mig liggandes i min säng med uppspända ögon. Trots att jag sökt av min plats och gjort det till en trygghetszon kunde jag inte sova. Ljuset ifrån lampan var istället alldeles för stark, och släcka var det sista jag ville göra för att få den säkra platsen osäker igen. Kanske var det därför som jag somnade i en mikrosekund sittandes på lektionen då jag bara kände hur hela kroppen föll mot marken och jag med ett snabbt ryck vaknade till liv igen. 

 

 

Den vanliga kvällsångesten kryper under skinnet, och den river mig sakta itu inifrån. Jag orkar inte befinna mig i en värld där ironi härskar. Jag behöver klarhet, jag behöver ärlighet. Jag orkar inte tänka efter ifall om jag ska skratta eller om det var nu som det var allvar. Bara sluta låt mig få fundera, för att mina egna tankar gör sönder mig mer än vad ni någonsin kan förstå.

 

Jag är, så extremt trött i huvudet, verkligen så trött efter allt övertänkande. 
Jag önska bara att jag slapp det här varje kväll.
För jag vill bara vara fri.