Halva dagen har inte ens gått och jag ligger redan i min säng helt orörlig efter en dag i skolan. Ångesten liksom smekte mig när vi åkte längs sidorna på mitt gamla jobb för att beställa mat. Jag är så äckligt arbetsskadad jag att behöver kommentera minsta lilla förändrig, beteende och bemötande. Det bara gjorde ont i kroppen av att ens befinna sig där, liksom jag tror att tarmarna och hjärtat bytte plats.

 

Jag går fan under. Det är nog det jag gör och det är lika bra att jag säger till mig själv att jag inte är frisk, och att jag inte kan förutsäga mina dagar. För löften jag vill hålla bryts, och det ända jag vill är att rulla in mig i mitt täcke och aldrig kliva ut. Jag är sjuk, jag har en ätstörning, jag har tvångstankar, jag har en social fobi, och jag är ångestladdad ständigt. Ibland vill jag bara inte mer.

 

Vad ska jag göra åt mig? 

 

Jag vet att jag ska ta en dag i taget, och det är precis vad jag gör. Jag väntar på att timmarna ska rinna ut och på att en ny dag kan börja. Okej, jag kanske inte väntar på en ny dag, utan bara på att tiden ska gå så att jag kan bli äldre. Dagarna faller samman, ja det händer ofta nu för tiden vad som kanske märks. Men snälla, låt mig bara andas så är jag nöjd. Bli inte besviken på när jag säger att jag inte orkar att ses, det är inte ert fel, det är mitt.