9 juli 2015

 
Det är ett par dagar som har gått nu igen sedan senast jag skrev och jag har nu kommit in i min tredje arbetsvecka. Och jobbet, det går väl bra, så fort som jag har kommit dit iallafall. Men tills dess så river ångesten sönder mig i sin allra högsta grad, näsintill strimlar mig. Jag räknar timmarna till min näst kommande lediga dag och jag andas knappt under tiden. Jag drar lättnandens suck när den dagen väl är kommen och får panik över att jag inte tar vara på min lediga tid. Med det sagt så är allting precis som vanligt.
 
Under förra veckan drog ett högtryck in över våran lilla stad och resten utav Sverige, och graderna som gick upp emot trettio grader fick mig att häpna. Jag trivdes som fisken i vattnet, även om jag alltid befann mig på torra land. Frågan ni antagligen ställer er nu är varför? Jo, därför att jag är livrädd för sjöar och hav. På riktigt. 
 
Istället svalkade jag mig lite snabbt med vattenspridare eller vattenflaskor och det dög gott och väl för mig. Och på tal om sommarens fem dagar med hetta hade jag modet till att gå barärmat, vilket jag inte hade alls förra sommaren utan svettades under långarmade tröjor eller hade någonting hängades över armen som på något deskret sätt skulle täcka mina dumheter. I nu läget orkar jag inte riktigt bry mig mer, jag bryr mig mindre om  allt och jag orkar inte längre lägga kraft på flera års ohälsa. I grund och botten kommer det alltid finnas där, för annars så skulle jag inte må såhär som jag gör idag. Men jag försöker på något sätt att lägga det bakom mig och jag tror att det är dags nu att skapa egna fotspår. Mina fotspår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0