Jag trycker mina svaga händer mot mitt hjärta. Jag håller tag i mina armar som om att jag kramar mig själv. Monstret inom mig gör mig ännu en gång knäsvag och ber mig att ge upp. ”Detet” gör så att hela min kropp skakar. ”Detet” tänker göra allt för att förgöra mig utifrån och in, men jag fortsätter att göra allt för att förstöra ”detet” inifrån och ut.  Ibland undrar jag varför det blev såhär, eller varför JAG blev såhär. Det där lilla monstret som knackar innanför mitt pannben har så långt jag kan minnas liksom alltid funnits där. Varför?

Jag skyller mitt mående på samhället, på media, på mänskligheten. Alla är så fokuserade på dessa ideal, och på alla dessa förebilder, och vad som är normalt och inte normalt. Återigen ställer jag mig frågan, vad tusan är ens normalt?

Tydligen är normalt att inte sticka ut, och tydligen sticker man ut om man har mer kroppsfett på sig än vad den ”normala” mängden har. Men vem säger att det inte skulle kunna vara normalt att väga lite mer? Det jag menar är att ingenting utav det är varken sunt eller normalt och jag hatar dessa jävla förutfattade meningar om hur man ser ur. För som jag har förstått det så är ordet ”tjock” ett mer negativt laddat ord än vad ordet ”smal” är, och jag kan allvarligt talat inte förstå varför.  Vart jag vill komma är att många blir mobbade för att de är tjocka, de får smeknamn osv osv, och man hyllar därmed den smala människan.

Med det sagt har jag under stora delar utav mitt liv fått höra att jag är för tunn, smal, att jag klarar av att klämma mig igenom små utrymmen med min nätta kropp och att jag inte behöver tänka på vad jag äter därför att de påstår att ingenting händer med mig ändå.

Ingenting sa ni.

Visste ni att så fort någon kallar mig för smal så blir jag varken tacksam eller glad. Det är mobbning, så fort jag tar illa vid mig, vilket jag också gör därför att jag tror att få förstår vilka tankar som hinner forsa igenom mig.

”Jag tänker som en idiot på kalorier, jag ligger och skakar utav ångest efter varje måltid, jag lever med ett destruktivt beteende, jag är missnöjd med min kropp, och jag önskar att jag faktiskt kunde väga mer”

Fortfarande säger ni att ingenting händer med mig.

Jag blundar när jag köper kläder för jag vill inte inse storleken på det jag köper. Men det har under senare tid kommit som ett problem för mig med dessa storlekar när någon säger att jag borde ta en storlek mindre, just därför att jag är så smal.

Sluta säg att jag är smal. Jag vet om det, men jag har också varit smalare. Jag vill inte höra någonting. Sluta kommentera kroppsformen till människor överhuvudtaget. Även om det är någon som du kanske ser upp till eller vill se ut som. Snälla säg ingenting.

För jag vet att det är fler som känner som mig.
Och jag anser att nej, att vara smal, det är inte heller normalt.

Fuck alla ideal.

 

Det är ett par dagar som har gått nu igen sedan senast jag skrev och jag har nu kommit in i min tredje arbetsvecka. Och jobbet, det går väl bra, så fort som jag har kommit dit iallafall. Men tills dess så river ångesten sönder mig i sin allra högsta grad, näsintill strimlar mig. Jag räknar timmarna till min näst kommande lediga dag och jag andas knappt under tiden. Jag drar lättnandens suck när den dagen väl är kommen och får panik över att jag inte tar vara på min lediga tid. Med det sagt så är allting precis som vanligt.

 

Under förra veckan drog ett högtryck in över våran lilla stad och resten utav Sverige, och graderna som gick upp emot trettio grader fick mig att häpna. Jag trivdes som fisken i vattnet, även om jag alltid befann mig på torra land. Frågan ni antagligen ställer er nu är varför? Jo, därför att jag är livrädd för sjöar och hav. På riktigt. 

 

Istället svalkade jag mig lite snabbt med vattenspridare eller vattenflaskor och det dög gott och väl för mig. Och på tal om sommarens fem dagar med hetta hade jag modet till att gå barärmat, vilket jag inte hade alls förra sommaren utan svettades under långarmade tröjor eller hade någonting hängades över armen som på något deskret sätt skulle täcka mina dumheter. I nu läget orkar jag inte riktigt bry mig mer, jag bryr mig mindre om  allt och jag orkar inte längre lägga kraft på flera års ohälsa. I grund och botten kommer det alltid finnas där, för annars så skulle jag inte må såhär som jag gör idag. Men jag försöker på något sätt att lägga det bakom mig och jag tror att det är dags nu att skapa egna fotspår. Mina fotspår.

 

Sen senast som jag uppdaterade på riktigt, som ni kan se, har jag tagit studenten. Jag har fucking gått ut ur skolan för gott, hur gick det till? Jag förstår ingenting, jag gör verkligen inte det. 

 

Annars då. Jag har fyllt år, vilket betyder att jag funnits vid livet i 19 hela år. Det finns inte mycket att säga om den dagen, jag gick upp när klockan ringde fem på morgonen för att sedan ta mig till jobbet, strax därefter att jag hade slutat träffade jag några kompisar på kvällen som gjorde det hela lite bättre. 

 

------

 

Men det var väl inte riktigt det som jag hade tänkt att skriva om i detta inlägget. Bilden som ni ser ovan är tagen på Öland, och det är där som jag har befunnit mig de fyra senaste dagarna tillsammans med min syster, Kenny och Casper. Ett välbehövligt försök till att rensa tankarna från kaos och konflikter även om allting rasade samman under bilfärden påväg hem till Skara igen därför att ångesten levde vilt innanför min bröstkorg. Oförbjudna tankar trängde sig fram och det ända jag kunde göra var att stirra ut genom sidofönstret och kolla på träd som snabbt swichade förbi samtidigt som jag försökte andas. 

 

Förutom det så har resan varit relativt bra. Vi har varit på Ölands djur & nöjespark, (som dock sänkte våra förväningar), vi har badat på ett äventyrsbad i Kalmar (som också sänkte våra förväntningar), vi har besökt Kalmar slott, vi har tagit trevliga promenader även om det alltid varit till en mataffär, och vi har tagit en tripp förbi Ölands största "köpcenter".

 

Ja det var väl det.

Påskaftonen vände sådär lite plöstsligt vid nio tiden på kvällen när alkoholen tog kraft. Allt eftersom klockan gick kunde man gå vingligt fram och tillbaka över lundsbrunns mörka gator. Man kunde få busschaffören till att stanna intill vägen två gånger för att vi betedde oss som djur enligt denne. Man kunde gå av två hållplatser tidigare och springa 50 meter för att kunna kissa bakom en conteiner. Efter det blir minnet desto svagare. Vi går längs med gatan, jag knyter skor helt fel sittandes på rumpa mitt inne i stan på asfalten. Vi står i en kö som känns som en evigheten och jag kände mig som puttekulan i ett "ping pong" spel (?). Man kan komma förbi första vakten tills man tillslut faller in i ett hörn.

 

"Den här tjejen kan inte längre stå, ta ut henne" 

 

Två vakter ställer mig intill en vägg och lämnar mig där för en kort stund. TIllslut kommer de tillbaka när benen ger vika. De håller upp mig samtidigt som jag skickar obegripliga sms. Jag börja undra hur fan jag hamna här när jag egentligen bara ville sova. Så jag stängde ögonen. "Eyy tjejen, du får absolut inte somna"... Nähä. Skit it då tänkte jag. Chelsie som befann sig innanför dörrarna skickar likaså hon obegripliga sms och ber mig att klättra över något jävla staket. Jag fattar inget. I nästa stund ser jag pappas fula ÖIS mössa och mammas röda jacka.

 

Helvete. Vafan är det här för flippad dröm?

 

Minnesluckorna kommer och går, jag hamnar i sängen. Jag trillar ner igen med huvudet före i hinken som mamma ställt brevid sängen. Jag klättrar upp igen. Jag ligger och skakar av kyla i min säng som om jag hade fått elstötar in i min kropp. Minns att jag slagit huvudet i väggen alldeles för många gånger och jag undarar hur många blåmärken denna påskafton egentligen hade att bjuda på.

 

Jag vaknar upp, jag ligger i min säng, det är ljust ute. Är detta en konstig dröm jag fått ihop mitt på ljusa dan? Jag sträcker mig efter mobilen som hade dött. Tillslut får jag fram klockan. Den va åtta på morgonen. Helvete. Detta har hänt på riktigt.

 

 

 

Det är väl ungefär lite såhär som jag ser ut nu för tiden. Inte med så mycket ork till att lägga tid på mitt utseende.Mina ögon dör ut, och likaså mitt leende. Men vem har sagt att man måste se modellsnygg ut när man inte mår hundra procent bra? 

 

Jag knuffas som vanligt omkull av hårda vindar eller återvänder till vad jag kallar helvetet när mina hinder blir för svåra. Jag blir tillsagd att bita ihop de sista månaderna innan skolan tar slut, men inte ens det klarar jag av. Jag har fått möjligheten till att få stöd och hjälp, att få en samtalskontakt, och att reda ut det ena med det andra, men jag accepterar inte hjälpen. Jag är inget "tycka synd om" objekt, jag blottar inte mina känslor öppet face to face, jag blottar endast mina känslor här på min blogg, det är det närmsta till att "öpnna upp mig" som jag kommer att komma, någonsin. 

 

..... 

 

Det har blivit fredag, men jag kan ändå inte slappna av. Mina tankar går på högvarv som om att jag hade miljoner saker att göra. Fast det kanske är så, jag borde ha högar uppradade med saker att göra med tanke på allt jag skjuter undan. Suck. Hjärnan har redan hoppat in och ställt in sig i ångestläge ända fram tills påsk.

 

Som vanligt slutar mina glädje rus med att tårarna strömmar ner från mina kinder. För är det inte det ena så är de det andra som får mig att sjunka till botten. Ibland verkar det nästan så att jag ska behöva be om ursäkt över att jag finns. Och så långt som jag har förtstått det, så ska det inte behöva vara så. 

 

 

Alldeles för ofta önskar jag att jag befann mig någon annanstans där mänsligheten inte ens existerade. Att jag just i denna stund skulle ta mina sista andetag. Att få gå och lägga sig men aldrig vakna upp till en ny dag igen. Jag undrar vilka som skulle bry sig, och vilka som skulle gråta floderna åt mig som jag nästintill gör varje kväll. Vilken betydelse har jag egentligen när jag bara känner mig som luft? 

 

-----

 

Jag vet inte längre hur jag ska orka kämpa vidare när mina drömmar blir nertrampade och jag får, vad som känns som ett knivblad i bröstkorgen. Allting känns bara hopplöst och omöjligt. Allting blir bara fel även om jag försöker att göra rätt. Hur gör man nu när man har provat på 371 olika sätt? 

 

 

Tack Håkan.

Men det fungerar inte.