De senaste två dagarna har jag sovit fram tills att klockan blivit halv tolv. Jag har förflyttat mig ifrån sängen och ersatt den med soffan. Jag har sett på tvprogram i över fem timmar i rad och sedan bytt ut tv:en till datan, och mobilen, den finns liksom alltid där. Jag snöar in mig i musikens värd, tillsammans med bilder och min egna fantasi. Jag får frestande mail om studier och jag får facebook meddelanden från människor som får mig att vilja slänga mobilen i väggen. Jag får panik på människor och jag får panik på framtiden. Fortfarande tänker jag på körtkort, jobb och kärlek. 

 

Jag har sumpat en stor del utav mitt liv denna sommaren. Jag prioriterade jobbet som nu har fått mig att gå i väggen. Jag valde bort mina vänner, jag tryckte undan varje levande varelse. Jag som skulle övningsköra i sommar, och se till att ha körtkortet i handen innan det nya året. Det har jag ju inte. Jag sitter här mer stressad än någonsin, men jag kan inte se igenom mina rädslor. De har blivit så många den senaste tiden. Det är därför jag sitter här, inne på mitt rum, och knappt kan andas. För inte ens här känns det säkert.

 

Men mest av allt tänker jag på kärleken. Att ha någon att dela livet med, att ha någon som kan ge mig allt. Jag är trött att bli sårad av människor jag släppt in på livet, utan jag vill ha någon som stannar, någon som är glad över att ha mig. Fast finns det ens någon som kan älska mig när jag inte ens kan älska mig själv? 

 

Hmm.. imorgon ska jag iallafall ta mig ut ur lägenheten, träffa Sara och Elin, prata om allt och ingenting. Spela spel. Äta popcorn och baka. Jag behöver det. 

 

 

Jag har hittat tillbaka till min gamla webbplats igen, weheartit. Länk till min sida här. Får flashbacks genom att lyssna på samma gamla musik som jag gjorde då och sökte på olika taggar. Musiken är det dock inget fel på, den sätter orden i hjärtat och bankar ihjäl mina hjärnspöken. Taggarna borde dock inte existera längre, borde helt enkelt rensa halva min egna sida nu när jag börjar på något nytt. Fast det tänker jag inte göra. För allting jag har raderat tidigare har jag ångrat. Vet egentligen inte hur man kan ångra en sådan sak att man raderar de dåliga ut ur livet. Men ibland behöver jag tillbaka blickar. Det tillhör liksom livet. 

 

På tal om något helt annat, jag brände min tunga på smält ost igår och det gör fortfarande förbannat ont. Det har nog varit mitt största problem idag, smakerna har liksom inte varit detsamma. Haha.

 

Annars så kom jag precis ut ur min spontana dusch. Behövde skölja av mig ångest och jag hoppas på att kunna bli somna i tid (dvs gärna innan ett) efter en heldags besök hos min syster. Jag börjar bli trött på att vara vaken till tre, halv fyra på nätterna, men jag vill inte heller sova på dan då jag är som tröttast.

 

 

Imorgon är det lördag, och jag har ingenting planerat. Är rädd för att jag kommer ligga hemma i min säng dagarna långa fram tills torsdag då skolan börjar igen. Helvete. Någonting jag vet att jag ska göra är att skriva klart min bucketlist (som egentligen bara är inspiration ifrån weheartit), varav en av dem, nummer 61, är att åka till Austalien. Jag har ett helt liv framför mig och jag ska bannemej se till att fixa några utav dessa hundra saker. 

 

Jag vill bara vara äventyrlig.

 

Juni, studenternas månad men även min födelsedagsmånad, vad mer finns det att säga.

 

Elin och jag spenderade en utav juli kvällarna i Hällekis med musik, sång och fotografering tillsammans med hennes mamma. Det var nog den finaste kvällen på hela året, ja helt klart den bästa.

 

I augusti greppade jag och Elin våra resväskor och gav oss av till Berlin. Det var spännande, men jätte nervöst att komma till en stad man inte förstod språket och inte heller visste var man skulle. Ibland tackar jag lokalsinnet. Trots kortvisiten är det en resa som jag inte ångrar. 

 

September var bara en go och härlig september månad, då jag kände att jag faktiskt levde. "Party like we're animals" är rubriken jag kommer ihåg i mitt huvud. 

 

I oktober sa jag upp mig från McDonalds. Insåg att jag inte kunde fokusera längre, insåg att jag hade slitit för hårt och inte fått något för det. Det var nog bland de tuffaste besluten jag gjort, för jag trivdes verkligen där med vissa arbetskamrater, de gjorde de sämsta dagarna till de bästa. Vi var lite som en stor familj, vi delade glädje, rädsla och sorg. Trots allt så är jag ändå glad över att få ha varit en del av den familjen.

 

November invidges med en halloweenfest, och där efter tvivlade jag allt mer på mig själv ifall jag hade tagit rätt beslut angående uppsägningen. Och jag kan faktiskt inte svara på det nu heller, ångesten har minskat, men rastlösheten har ökat. Jag vet inte om jag vill bry mig mer. 

 

December månad var igår och avslutades, som jag i tidigare inlägg skrev, på ett bra sätt. Alla julfiranden är över och jag kan äntligen pusta ut. Jag är redo för 2015.

 

Jag antar att det är dax att välkomma det nya året precis som alla andra gör det med huvudvärk och illamående. Jag är glad över att jag inte mår sämre, utan istället står ut med att ha halv öppna ögon och se ut som en sömngångare, men vad gör väl det, nyårsafton är bara en gång om året och den tog oss alla med storm. 

 

Vi åt god mat och badade badtunna i över två timmar bland annat. Det var skönt, skönt att jag äntligen kunde släppa det jag satt och tänkte på under hela stunden vid matbordet. Tiden gick, och klockan närmade sig tolvslaget. Jag fick min nyårskyss på kinden utav min bästavän, och insåg att jag inte kunde vara lyckligare att ha en vän som hon.  

 

In på nattimmarna satt vi kvar i badtunnan, frös lite halvt om axlarna och nästippen. Livet var fint, fantastiskt. Det ena slutade med det andra, men allting löste sig fint. Klockan hann att blev halv 4 innan vi kunnde lägga oss.

 

Morgonen var väl mindra fantasisk när vi konstaterade att det har känns som vi legat och sovit i en båt mitt ute på havet. Mmmmh. Tillslut kom vi upp på benen och fick ta hand om städningen, och det var väl den mindre roligare delen på hela det hära nyårsfirandet. 

 

Jag är hel, jag är bakis, men det var fan värt det. 

 

-----

 

I år ska bli ett bra år, jag ska ta studenten, jag ska förhoppningsvis jobba, tjäna pengar, och jag ska fan i mig se till att leva. Kom igen nu Fredrika, det är på tiden att du börjar må bra. 

 

4. Dog någon som stod dig nära?: Nej

6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?: Jag vet inte riktigt, en utomlandresa kanske, till varmare bräddgrader. 

7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?: 22 mars

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?: Mina vänner, alla resor, alla "utflykter", allt det där spontana.

 

16. Vad önskar du att du gjort mer?: Tagit vara på tiden

18. Hur tillbringade du julen?: Hemms hos mormor tillsammans med resten av släkten.

21. Bästa boken du läste i år?: Har nog inte läst ut en hel bok faktiskt. 

22. Största musikaliska upptäckten?: Ingen. 

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?: Min goa kamera

25. Något du önskade dig men inte fick?: Naa, att ha ett körkort strax efter 18-årsdagen kanske.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?: Hade sommaravslutning med klassen ute vid sjön och kalas med släkten.

 

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?: Det finns det säkert.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?: Vet inte, enkel?

29. Vad fick dig att må bra?: Mina vänner, och flera.

30. De bästa nya människorna du träffade?: Enda nya människan, Casper. 

 

 

Jag försökte och det gick väl sådär. Jag drog fram min dammiga keyboard häromdagen, bestämde mig för att öva in en låt och ja, här är den. Eftersom jag inte kan läsa noter så tackar jag youtube för att det finns. Haha. 

 

 

 

In på nattimmarna låg jag och såg på dettta klipp, en timme och tolv minuter långt, jag blev helt häpnad, låg med ögonen uppspärrade och hakan hängandes ner till knäna. Det är fan sinnessjukt vilken kraft strömmande vatten kan ha. Jag minns år 2004, att första gången jag såg katastrofen på nyheterna tyckte jag att det var coolt, helt fantastiskt om jag får uttrycka mig så, men då vad jag bara åtta år, jag visste inte mer. 

 

Idag är det tio år sedan, tio år sedan tio tusentals miste livet, och miljontals miste sina hem, samt blev allvarligt skadade. Sverige förlorade hundratals med invånare. Jag kan inte förstå det, jag är nog i mer chock nu, än vad någon annan var året det slog till. 

 

Jag låg med tårar i ögonen under hela klippet, kände medlidande för de som förlorade sina barn, sina älskade, eller annan anhörig. Jag bli skakig. Trettio minuter in i videon ser man hur ett barn står på stranden, antagligen helt faschinerad utav vågen, men hade ingen aning om kraften, ingen aning om att semesterparadiset hade blivit helvetet. Min första tanke var "han är definitivt en utav de alla barn som dog". Jag skakar fortfarande. Det gör nästan ont i magen, eller, det gör ont i magen. 

 

Jag kan förstesälla mig paniken, skräcken över att man kommer dö och att man flyr för sina liv. Det är bara så jävla hemskt och så jävla overkligt. I nu läger tänker jag "tänk om samma katastrof skulle uppstå igen tio år senare?" , hur skulle man hantera det då? Jag vet inte. Ingen vet. 

 

Det jag vill, är att skänka en tanke till alla de som förlorade livet, och även till alla de som blev inblandade. Och jag tycker att ni som läser, även borde kolla på klippet, det är värt tiden, för man får sig en riktig tankeställare. 

 

Till skillnad från gårdagen så har detta varit en bra dag, för att den har inte bestått av tårar, tårar och ännu mer tårar. Det är dessutom svårt att inte ha det bra när man umgås med Elin. Vi har blivit två par tv-spelsnördar som spelar allfrån fightspel och bilspel till little big planet. Det är ju underbart. Vi är underbara. 

 

På tal om gårdagen, och för att gräva lite på ytan. Jag föll pladask igår och kände mig lite som bambi på hal is. Oavsett hur många gånger jag försökte resa min kropp så brast jag i tårar som sedan torkade in i min hud därför att jag inte orkade torka bort dom. På bilden ovan sitter jag fortfarande med tårar i ögonen, och den bilden fick också bli en del av instagram med ett citatet "It's so hard keeping track of what's gone wrong" från en utav mina favoritlåtar. Jag är så totalt hopplös när jag är ensam, jag går sönder då, jag kvävs.

 

......

 

Nu har jag två dagar kvar i skolan innan mitt jullov. Knappt att jag orkar, men jag ska bannemej befinna mig på skolan. Två dagar. Got it. 

 

När vi ändå talar om dagar, det är sju sådana kvar till julafton och fjorton till nyårsafton. Fyfan vad jag inte längtar. 

Äntligen är det fredag, verkligen fredag. Det var inte fredag i onsdags, och inte heller i torsdags som jag inbillat mig hela denna veckan. Idag är det fredag, och jag har gjort min sista redovisning för detta året. Jag pustar ut lite grann. Men bara lite. En vecka kvar sen har jag jullov. Ett lov jag helst bara vill vara isolerad ifrån omvärlden, inte göra någonting, inte behöva tänka på någonting. Men så kommer det tyvärr inte vara. Jul och nyårstressen hänger fortfarande runt mina axlar, likaså allting annat. 

Men det ska jag ju inte tänka på nu. Jag ska blunda de sista 10 minutrarna på bussen, leka med min favorit kille och äta tacos med de bästa personerna som finns i mitt liv. 

 

Likt en annan dag så faller jag. Jag är vaken långt inne på nattimmarna igen, jag sover knappt för allting inom mig håller mig vaken. Känslan av av att någon ständigt står och stirrar på mig så fort jag stänger ögonen går inte att undvika. Känslan av att jag inte är ensam i detta rum är skrämmande. Jag lägger märke till alla ljud, till alla rörelser som jag inte är delaktig i. 

 

Jag spelar sims där jag inspireras av att bygga andras hem jag varit hos i verkligeheten, jag lyssnar på musik, jag gör allt jag behöver för att inte ligga i min säng och endast tänka på saker jag inte borde. Som att jag aldrig kommer orka ta tag i körkortet, som att jag aldrig kommer orka söka jobb, som att pengarna kommer ta slut. År 2015, du är inte oväntad, men ändå är du det. 

 

I nu läget tänker jag på julafton, på nyår, på studenten. Jag svettas i min ångest för någonting som egentligen kanske är det allra bästa på hela året, för hela livet. Jag kan inte se min egna glädje, allting jag ser är en folkdimma, ett kaos, och en förvirrad Freddie. Om ett halvår känns det som att mitt liv är över. 

 

Jag vill inte fundera, jag vill veta. 

 

Kanske ska jag ta och spela lite mer sims, (som om fyra timmar inte har varit nog), eller så ska jag öppna en utav mina fem oöppnade premiumtidningar. Kanske sätter jag mig och klingar lite på mitt keyboard eller så ligger jag bara vaken och stirrar ut i tomma intet. 

 

Föresten, jag har redovisat på engelska idag, pratat om drogmissbruk, nämen gud vad jag är bra.

Igårkväll flydde jag fältet för att tårarna envist trängde sig ut ur mig. Jag orkade inte kaoset, jag orkade inte att ångesten och de mänskliga orden tog mig levande. Så jag försvann ut i regnet, gick på de minst befolkade gatorna med högsta musiken i mina lurar och kände hur mina ben blev allt svagare. Jag ville rensa tankarna, ville rensa hela själen men livet klängde fast runt mina axlar. Istället för att gå hem gick jag till Elin, (även om det nästan känns som mitt hem). Det är hon jag behöver för att andas, för att leva, för att orka. Jag stannade kvar över natten, även om det så blev en sömnlös en, men jag hade en fin katt som jag delade sängen med. 

 

 

Den här bilden hittade jag igår, den är sisådär ett halv år gammal och fotograferad av bästa Elin. Jag gillar den, det gör jag, även fast jag i vanliga fall hatar att se på mig själv. Jag skulle kunna byta bort alla mina bilder och ha denna som profilbild. För tjejen ovan är helt awesome. Ja jag vet, det är fel att tala om sig själv, men jag är så jävla stolt. Och nu låter jag som värsta egoisten också. 

 

Nej, men det jag menar är. Att jag är glad över alla motgångar som jag fått gå igenom. Det har format den personen som jag är idag. Den blyga, tysta och osäkra personen är ett par milstolpar bort. Idag känner jag mig självsäker, sprallig och tolerar inte att ta skit. Jag minns att jag tyckte att allas åsikter spelade roll förut och att jag brydde mig mer om utseendet än någonting annat. Jag var såpass utseendefixerad att gå utanför dörren utan smink var något som aldrig skulle hända, därför att bakom tjocka lager av smink kunde jag gömma mitt trötta, spöklika ansikte. Idag orkar jag knappt göra iordning mig, men vet ni vad? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag är född för att se ut såhär.

 

Jag vet att anledningen förr till min utseendefixering var för att jag ville passa in, jag ville inte vara en tönt, en nolla, och den som blev illa omtalad bakom ryggen. Men jag gillar att vara en tönt, en pajjas, de är den jag är, och jag kan inte ändra på mig mer än att bli den personen jag egentligen är och inte den som alla andra vill att jag ska vara. SÅ DET SÅ. 

 

Jag delar ut ännu ett fuck off, till alla ni som säger att jag har förändrats. Antagligen kände ni bara inte mig. 

 

 

Bilden ovan är min nya favoritbild, det bara är så. Den är lite småkul men allvarlig på samma gång. Jag älskar den. På tal om bilder. Jag försöker få iordning på hundratalets mappar som jag skapat, och rotar fram bilder som ska framkallas. Det är kul. Eller vet inte om man kan säga "kul", snarare att det är en go tidsfördriv så här på söndagens sista timmar. 

 

Annars så sitter jag också och smålurar på julklappar, ja det finns trotsallt några idéer i bakhuvudet. Tack och lov för det. Imorgon är det måndag, skola, tidig morgon. Men vad gör väl det, en ny helg är påväg om det så är 5 dagar bort. Det fixar jag. 

 

Dax att återgå till arbetet. 

Jag har mer eller mindre "bott" hemma hos min syster under helgen. Det är skönt, iallafall för mig, men sen om det är liksidigt vet jag inte. Jag får hålla om min goa casper och jag får spendera timmar ihop med de ända människorna som får mig att må bra på riktigt. För att allting som kallas ångest existerar inte då. 

Att vara hemma stressar mig, eftersom att jag gör så lite utav det jag egentligen borde göra. Dvs läxor. Men jag tänker ge mig en klapp på axeln, eller två, eller kanske tre föresten, därför att jag har slutfört tre uppgifter som inte behöver vara klara  förän om 2-3 veckor framåt. Åh gud. JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! 

Det känns som jag börjat få iordning på mitt liv. Jag vet att jag säkert sagt det ett hundratals gånger, men nu känns det på riktigt. Jag drar mig inte lika mycket på mornarna, jag äter, jag går ut (även om det går lite trögt på den fronten) och jag försöker lägga mig i tid. 

För tillfället är det julklapparna som tar emot, och julen är inte längre långt bort. Men jag fixar det, för så jävla bra är jag.

Hej. Hallå. Hur mår ni?

Jag hoppas ni mår bra även fast jag varken ser er eller hör er. Själv är jag lite sådär smått förbannad och ångestig, ni vet, så som jag brukar ha det. Jag vet att fåtalet som läser min blogg roas av att se hur jag går under ytan. Jag tänkte bara säga, fan för er. Jag är trött på idioter som er, jag är trött på världen. Fan för hur ni människor beter er. Ännu mer fan för att jag ska behöva se på er varje dag på ett eller annat sätt. Fan. Jag blir äcklad. Verkligen fan för er.

Det finns gränser som ingen förstår, som flera gärna klättrar över. Det finns en sanning av en anledning, men som alltid ändras till motsatsen.  Det slutar med att det enkla genast blir komplicerat. Varför ska ni krångla till det? Jag bara undrar om det är någonting som ni kommer skratta åt när ni blir äldre. Troligtvis gör ni inte det.

Jag har fått ta emot hot, slag, kränkningar etc.  Jag har låtit folk spotta på mig för att jag varit för feg att säga emot. Av rädsla har jag låst in mig på skolans toaletter och vissa dagar gick jag inte ens dit. Jag fick kommenterer över internet om hur jag kunde stå ur med mig själv, att jag lika gärna kunde gå och dö. Det värsta var inte vad jag blev utsatt för, utan att jag inte fick ha makten utöver mitt egna liv. Av rädsla har jag hållit alla påhopp för mig själv, men nu ger jag blanka fan i allt.  

Jag skadade min hud, min kropp, min själ för att ta itu med min egen ilska. Mina vänner blev fiender. Jag var ett vrak som letade efter en utväg. Ett rop på hjälp. Jag hatade livet, jag hatade allt och jag var bara liten och försvarslös.

Vad som gör mig så förbannad är att ni nu inte inser är att jag har slutat bry mig. Det spelar längre inte någon roll hur mycket ni skrattar åt mig, hur mycket ni försöker håna mig, eller hur mycket ni försöker hota mig. Ni förstår inte att idag gör ni mig bara starkare, att det är ni som ger mig energi och att det ni som har hamnat i underläge. Jag gratulerar, nu är era liv skit och jag kan inget annat än att applådera åt era hjärtlösa as som inte har förstått vad jag har utsatt min kropp för. #fuckmobbning

Förövrigt så var det skönt att få det ur systemet. 

Jag var i Göteborg senast i Juli med Elin. Det var kul. Det var efterlängtat. Idag åkte vi dit för att återuppleva det härliga livet, jag hade hoppats på ett mirakel men allting föll bara samman. Jag försökte skaka av mig det under morgonen, att jag faktiskt äntligen skulle få åka till Göteborg igen, men jag låg tungt kvar på huvudkudden. När jag väl hade tagit mig iväh blev det lättare ju närmare jag kom mitt efterlängtade mål, jag klarade en timme på nordstan. Sen låg jag nertrampad och mörbultad. Det kändes iallafall så. Insåg att jag inte alls hade längtat efter staden, för det ända jag ser är en tjock mumlande folkdimma som tränger sig fram, det är lite utav störst först metoden. Jag kände mig liten. När jag väl hade placerat min rumpa på en sittplats ville jag inte röra mig en meter till. Uppförsbacke. Jag ville hem till min säng och jag ville skippa julen. Det vill jag dock fortfarande. 

 

fgvbhjjnkml,öä.Wertyu, så känner jag nu. 

 

--------

 

Imorgon gör jag mitt sista arbetspass på McDonalds. Jag hoppas att äntligen kunna slappna av. Men jag kommer sakna mina fina arbetskamrater. För de är verkligen helt underbara. Okej, fyra timmar. Sen är jag fri. Eller arbetslös. Vet inte om det är så mycket att hurra för. 

De senaste dagarn har ångesten krigat mot mig sida vid sida. Jag har legat orörlig och orkeslös i min säng trots alla måsten som oftast handlar om att plugga. Städa är någonting jag också behöver göra men jag har valt att leva u en svinstia bara för att jag inte orkar. Hur fan blev allting såhär jobbigt? Jag har funderat på min framtid, det vill säga, mitt liv efter studenten. Vart ska jag jobba? Vart ska jag bo? Hur ska jag lyckas? Jag har inget intresse över att jobba som någonting längre, och jag vet inte hur jag ska klara ett självständigt liv utan körkort. Det är också ett problem jag hakat upp mig på och som jag hela tiden skjuter upp. Jag är fortfarande rädd. 

Men mitt i all verklighet och seriösa tankar har jag också tagit mig tiden till att  drömma mig bort till en annan världsdel, Australien. Jag vet inte varför, men jag skulle bara vilja fly dit för ett par månader, förbättra min engelska och lära känna nya människor och lära mig bo på en annan miljö. Fast, drömmar förblir drömmar av en anledning, likaså gäller nu. 

Back to reality. Mitt liv kretsar kring att ta körkort och klara skolan samtidigt som jag också inser att ungdomen flyger iväg från mig. Det känns som jag missar allt det roliga. Jag vill vara äventyrlig. 

Jag kommer aldrig få ihop mitt liv.